dagbok från Halabja

Det är vår i Stockholm. Det är vår i Halabja. Det regnade sista dagen vi var där. Vi kom tillbaka till ungdomscentret efter picknicken i Ahmad Awa och var lite blöta efter att ha stannat och dansat på vägen hem. Blöta både av svett och regnet som började ösa ner. Våra elever dröjde sig kvar medan jag med tungt hjärta, fast jag försökte att inte tänka på det, plockade ner de bilder och texter jag hade satt upp på väggarna i klassrummet. Jag vet inte om det var viktigt att plocka ner allt, men jag tror det… Kursen var slut. Sedan stod de där så många och väntade på att få säga sina bäst valda ord på engelska. Det var en fin stund och nu känns det som en väldigt svår stund, fast jag försökte att inte tänka på det heller,  just då… I den stunden vet man inte om man någonsin kommer att ses igen. Allting är verkligen ett enda stort inshallah…

Det känns så viktigt att det inte tar slut, men jag vet inte helt bestämt vad det är som inte får ta slut… Kanske är det den där känslan av vi vill varandra väl, vi vill bygga broar och vi har redan byggt fina förtroenden. Det ska inte ta slut. Och vi kan fortsätta på många sätt.

Det hann bli en liten spröd länk mellan Halabjaungdomarna och ungdomarna på folkhögskolorna i Stockholm. Några fick kontakt och jag bär med mig ett så fint minne av hur en av killarna på kursen bad mig om hjälp att tyda något på mejlen.  Jag sa “du har fått svar från personen du mejlade till i Stockholm”. Jag hjälpte till att läsa de små raderna  på engelska och hela killen lyste! Jag vill verkligen inte förmedla någon bild av Halabjaungdomar som sitter i grottor utan kontakt med omvärlden - det är verkligen inte det - men det handlar kanske om att bli sedd efter att ha blivit förbisedd av en hel värld. Om att få chansen att berätta för någon som kanske lyssnar. Sen handlar kanske mejlen om “I like to play basket-ball…” och så, och det är en början.