Eftertankar…
Vår vistelse i Kurdistan, denna gång, närmar sig sitt slut. Vi är i Hewler och tillbringar vår sista kväll här på en hotellrestaurang där vi kan “blogga loss”. Längtar efter mina pojkar… Imorgon kväll går flyget hem.
Vi är nog ganska omtumlade både Ola och jag. Vi har varit här fem veckor. Kursen hann bli vardag för oss, men vi kom aldrig i närheten av något vardagsliv i Kurdistan. Vi blev fortfarande bjudna hit och dit på middag och vi började undra hur länge man kan leva sådär - bli bjudna och slippa ta ansvar för något själva. Visst, vi har gjort det också och vi har genomfört en bra kurs, men vi har varit lite “bebisar” i Kurdistan. Skjutsade hit, bjudna dit, vakter och peshmergas som håller koll (ibland utan att vi vet om det), uppvaktade här, intervjuade där… Det är ett tufft bebisliv, men idag i Hewler, när Ola faktiskt visade vägen för taxichauffören från Ankawa där vi övernattar, till ungdomsministeriet, där vi hade möte med Taha Barwary (ministern), så undrade vi om vi faktiskt inte hade blivit nyckelbarn i alla fall…
Sista kvällen i Halabja var vi bjudna på middag hos Awat som håller i lite kurser på ungdomscentret. Han är en frånskild småbarnspappa med en dotter på bara fyra månader. Barnet, i detta fall dottern Ana, hamnar hos pappan om föräldrarna skiljs. Eftersom han jobbar är det farmor som tar hand om barnet och Awat bor åter hos sin mamma med den lilla flickan. Jag frågade om hans förra fru och var hon finns. Han berättade att hon bor hos sina föräldrar. Det är svårt att tänka sig in i hur det skulle vara att inte få vara med sin lilla dotter…
Awat upplevde gasattacken på Halabja som sjuåring. Hela familjen tog skydd i källaren, under det rum där vi satt och blev bjudna på “kobeh” och annat fantastiskt gott av Awats mamma. Fortfarande finns i rummet där vi satt och i husets fasad, sprickor efter de intensiva bombningarna den dagen då Halabja gasbombades. Eefter lång tid i källaren klarade Awats pappa inte av att se alla liken på gatan utanför, utan gick ut för att hjälpa till att bära alla döda människor till moskén. Det blev hans egen död, eftersom han andades in den dödliga gasen utanför den skyddande källaren. Awat, hans syskon och mamman flydde till Iran och återvände efter en tid. Awats nu gamla mamma vårdar en liten vacker trädgård bredvid huset och det är svårt att förstå hur hon hinner med den, det lilla barnbarnet och alla hushållsgöromål - med ett sagolikt humör och med ett varmt välkomnande till oss främlingar i hennes hus.
Det är så mycket att skriva om. Varje dag händer så mycket som jag tänker att jag inte får glömma att berätta. Som sista dagen med alla våra fina elever då vi var på picnic i Ahmad Awa. Sarko som sjöng så vackert på Hawrami - en dialekt som talas i Hawramanbergen och som alla andra kurder inte förstår något av. Det är till och med så att grammatiken är annorlunda mot sorani och kurmandji - de två stora dialekterna - och man har maskulinum och femininum i hawrami, vilket inte finns i de andra kurdiska dialekterna. Det är hur som helst förunderligt att se hur olika människor träder fram i olika sammanhang, precis samma erfarenhet som på Skeppsholmens folkhögskola. Ger man sig ut med Lova, vår båt på Skeppis, så är det plötsligt andra som tar initiativ och för händelserna framåt än när man är i klassrummet. På picnic i Ahmad Awa blev det dans och sång med hjälp av nya förmågor och några flitiga, flinka händer såg till att vi fick mat. (Inte bara kvinnor.) På vägen tillbaka i bussen mot Halabja var jag ett tag lite orolig för att bussen skulle hålla för allt dansande och sjungande. Alla var så “dansnödiga” att vi var tvugna att stanna på vägen och hoppa ut och dansa lite allihop - mitt bland koskit och lera i vägkanten.
Vad mera? Jo, det är mer stadsjeepar i Sulemania än förra gången jag var här - hösten 2005. Tusan vet vad de ska med dessa bensinslukande monster till när de får stå dagar i bensinkö… Jag har sett dem i dessa köer. Hur som helst - bilparken är modernare och det har gått fort. Inte speciellt många stadsjeepar i Halabja dock… Själva kastas vi mellan Halabjalivet - leriga upp till knäna efter promenad i staden, stopp i toaletten, fotogenångor tills man storknar under kalla kvällar (typ alla), och elavbrott. Och storstadslivet - Internet som nu i hotellrestaurangen, annan mat än “gosht”(nyss åt vi kokosmjölkkryddad kycklinggryta - det får man inte i Halabja), fint sällskap, trottoarer… och elavbrott.
Jag har kommit fram till att det finns två saker som drabbar alla människor lika demokratiskt - döden och elavbrott.