mäniskor i Ranya.
klockan är snart midnatt, vi ska upp fem å tretti, köra till Halabja och börja undervisa klockan åtta.
Rolig nyhet att det blir taikwandoträning på kvällarna i källaren 
Sulemaneya börjar kännas som Stockholm………
zzzzzzzzzzz
Hinner skriva lite mer innan bilen mot Halabja åker. Antagligen blir vi försenade - igen -och då blir det nog övernattning i Sulemania, sen mot Halabja tidigt imorgon bitti. Den första kursen börjar åtta och det är nästan två timmar mellan Sulemania och Halabja. Förseningen beror på att all teknisk utrustning vi behöver ha med oss inte är inköpt, men det håller på att ordnas nu.
Vi blir skjutsade dit av Ghambar - det betyder ledsen. Den unge man som varit med oss på flera av våra resor de senaste dagarna heter Shaad - det betyder glad… Jag döpte om alla häromkvällen. Glader, Butter, Ola blev Toker och Asos Kloker. Själv blev jag Snövit förstås. Men igår kväll när jag och Ola satt och pratade med Asos på kvällen, lite lediga en stund och faktiskt med en skvätt whisky allihop, så kom vi fram till att det nog fick bli Toker 1,2 och 3 för oss. Vilka andra ger sig in i så här tokiga projekt? Sen är det dessutom så att Shaad/gald är den som ser lite ledsen ut och Ghambar/ledsen alltid är glad.
Ghambar är den som ska köra oss till Sulemania ikväll och sedan till Halabja och han ska bo med oss på ungdomscentret. Han har utbildning som säkerhetsvakt och är Kurdisk mästare i Taekwondo. Känns ju betryggande. I Halabja har vi sedan en lokal vaktstyrka utanför ungdomscentret både dag och natt. Det finns möjlighet att laga mat där, men tvätta kläder vet vi inte ännu hur vi gör…
Vi hade en liten “rapportering” för Taha (ungdomsministern) idag och berättade om intryck och hur det går. Ola lobbade också för “One laptop per child” - ett projekt som FN driver. Skulle vara högintressant för Kurdistan! Ola kommer på nya idéer hela tiden, skriver listor på vad vi behöver, Asos suckar när listan blir längre och längre, men vi skojar om det. Vårt nya inside-skämt är “Och så behöver vi en…” Inte undra på att han som ska köpa in allt har blivit försenad… Det är mycket skratt hela tiden. Vi har jäkligt roligt, faktiskt.
Vi hörs när internet kommer till Halabja!
 |
| Från Hewler2 |
Halabja Youth education Center–huset där vi ska jobba och bo
 |
| Från Hewler2 |
Halabjas första datorsal
Grunderna är kanonbra, huset är stabilt och gediget (relativt). Datorerna är fräscha och osmittade. bara vi får dit satelitkontakt med Internet, trådlöst nätverk, headphones och digitalkameror till datorsalen och mattor sängar, kaminer och varmvattenberedare till oss på övervåningen.
Jag fortsätter där jag slutade sist. Det blev positivt beslut hos herr Utbildningsansvarige. Ola och jag fungerade nog en aning som “mascotar”. Vi har gjort lite rätt för oss redan… Inte skulle det se bra ut om vi kom hem till Sverige och berättade att den där utbildningschefen i Rania, han var en sur gubbe… Han välkomnade oss varmt till Kurdistan och undrade när vi skulle komma till Rania med vårt projekt.
Efter detta möte blev vi hembjudna till en av KOMAK-representanterna på lunch. Riktig kurdisk hemlagad mat! Såå gott! Vi satt på golvet, som är brukligt, runt en duk med massor av olika rätter. En av dem var gjord av en speciell ört som vi senare fick se, liknar maskrosblad, och som nu spirar överallt tillsammans med det friska gröna gräset. Vi åt oss riktigt mätta, blev bjudna på vin och te. Frun i huset, som ringde Asos redan när vi var på radiostationen och insisterade på att vi skulle komma, satt inte med oss förrän efter teet. Hon var väldigt glad att hon fick bjuda oss till sitt hus. Gästfriheten är stor.
Sen var det dags för besök på lärarhögskolan och vi träffade eleverna i den första förskollärarklassen i Kurdistan. Tidigare har det inte funnits någon sådan utbildning. Vi berättade om vårt projekt, om folkhögskolan osv. så bra vi kunde. Samma fråga kom igen - när kommer ni till Rania.
Överrasning näst - vi åkte upp i bergen, såg ut över Tucan-sjön på ena sidan bergspasset och på andra sidan Qandil och efter det Iran… Bergspassen mot Iran är höga och snötäckta och det är obeskrivligt vackert överallt… Och naturligtvis var jag tvungen att kula där i bergen. Jag har aldrig kulat på en plats med så fantastiskt eko och med fårhjordar och fåraherdar alldeles i närheten. En man bakom ett krön högre upp än vi, kom vandrande över krönet efter min kulning…
Vi for mot Erbil efter bergsbesöket och åkte en väg genom flera mindre byar. Trött i bilen. Vilken dag! Det känns verkligen som vi varit här riktigt lång tid. Inte ens en vecka har gått.
Idag har vi varit på passmyndigheten för att få tillstånd att stanna i landet. Detta är, till skillnad från igår, nästan det enda vi ägnat åt oss idag. Turerna där skulle kunna bli ett bra manus för en Bröderna Marx-film eller en ny Kafka-bok… Det förtjänar dock att beskrivas, men återkommer om det. Det blir en lång blog…
Jag och Ola åker snart till Halabja för att starta kursen där imorgon. Vi kommer inte att ha tillgång till internet på ett par dagar eller så - det ska sättas upp internet vid ungdomscentret i veckan, internet via satellit. Vi tar internet till Halabja med vårt projekt! Världen ÄR konstig… Och vi återkommer så snart vi kan. Förmodligen med första blogen någonsin från Halabja!
Igår hann jag inte skriva något, vilket var frustrerande. Skrivandet blir ett sätt att tänka.
Vi (Ola, Asos, Shaad och jag) åkte tidigt på morgonen från hotellet i Sulemania till Rania som är en liten stad norr om Sulemania och Erbil. Det ligger oerhört vackert nära höga bergskedjor och vi insåg att det var här i närheten som Ola och Tomas och deras två andra resekompisar måste ha träfat Jalal Talabani 1979. I bergskedjan Qandil som man ser från Rania och där Talabani och PUK hade sitt läger då, nära Iranska gränsen.
Det var ett fascinerande besök i Rania. Vi besökte först en närradiostation som kunnat öppna med hjälp av ungdomsministeriet. Jag fick spela in en hälsning till Rania och slog till och sjöng “Blågeta” också. Sen åkte vi och besökte en KOMAK-skola. (KOMAK är en organisation som arbetar för barns rättigheter i Kurdistan och driver några skolor efter svensk/norsk modell och läroplan.)
Barnen sjöng för oss och var väldigt nyfikna på mig och Ola, förstås. Vi besökte klass 1-6. KOMAK har klass 1-3 i sin regi, men utökar hela tiden. Vi tittade därefter på bygget av en ny skola bara 100 meter bort - en skola som KOMAK vill ta hand om för sitt projekt. Den är större och får fler utrymmen för andra aktiviteter också.
Därefter åkte vi till den utbildningsansvarige i Rania. Väntrum utanför. Vi klev in och man blir alltid bjuden på dricka i såna här sammanhang. Om inte te, så alltid vatten i flaska och läsk. KOMAK-representanterna från Rania var med och de ville be herr Utbildningsansvarig om att få flytta in io skolbyggnaden när den är klar.Ola och jag blev presenterade och herr Utbildningsansvarig undrade varför vi inte kommer till Rania med projektet, eftersom de är både snyggare och bättre i Rania! Stort skratt från församlingen. Ola och jag lite senare, efter översättning… Vi svarade att Sverige i alla fall har sänt de snyggaste lärarna…
Det stor en stor bukett mininarcisser, som pingstliljor, i ett dricksglas på toaletten. De luktar underbart! När vi tidigt i morse åkte till Halabja, stod det vid flera ställen barn längs vägen som sålde fint hopbundna buketter med dessa blommor, som här är en föraning om Newroz - det kurdiska nyåret 21 mars. Vi kom till Halabja och ungdomscentret vid halv tio-tiden. Vi skulle berätta om kursen för intresserade mellan 18-30 år. Asos hade en vecka innan varit i Halabja och berättat om kursen i lokalradion, några hade hört om den på ungdomscentret och andra av kompisar. Klockan tio var lokalen ganska full. Ola och jag berättade och Asos översatte. Sedan gjorde vi korta intervjuer med alla intresserade. Vi har 44 intresserade på listan nu och det är så många vi kan ta emot nästan. Halabja är en stad som är bortglömd av myndigheterna, utom den 16 mars - årsdagen av Saddam Husseins gasattack på Halabja 1988. Då kommer gärna politiker och människor från andra länder till Halabja. Man visar upp sin solidaritet med offren, vinner några politiska poäng och åker igen. Gator, vatten, el… om det finns är det i förfärligt skick. Gatorna mitt i staden är gropar och lera denna årstid. Vi frågade alla i intervjuerna vad de tycker skulle vara bra för Halabja. Trottoarer, gatlyktor, vatten och el mer än tillfälligtvis, platser där ungdomar kan träffas, teatrar, bio, ställen att sporta på… Detta nämnde nästan alla och inget finns. Halabja som fött poeter som Goran och varit en blomstrande kulturstad, har efter åratal av gifter i marken och människor som lider av gasbombningarnas efterdyningar svårt att resa sig självt. Asos berättar att människor i Halabja har fått så mycket nog av myndigheternas löften som aldrig infrias, att de inte har trott på honom om att det ens ska bli någon kurs i data och engelska med några “svenskar”. Nu när vi faktiskt kom, tror han att det kan dyka upp många fler intresserade av kursen när ryktet gått. Vid intervjuerna blir vi tackade av ungdomarna för att vi kommit till deras stad. Det är rörande och jag känner mig mest orolig för att förväntningarna på det vi kan åstadkomma är skyhöga. Jag försöker tänka att det som är miraklet, om det inträffar, är när Stockholm och Halabja får kontakt över nätet. När det finns någon där borta, borta i Halabja och borta i Stockholm, som lyssnar och svarar. Men det är också ett mirakel om några som så gärna vill det lär sig lite mer engelska. Runt Halabja är det så otroligt vackert - höga berg mot gränsen till Iran, snötäckta på toppen fortfarande. Man vill ge sig upp i dem och vandra. Men det finns faror kvar i form av minor från alla krig. Så vackra och farliga berg.
Från halabja
Har aldrig förstått hur man stavar till stadens namn. Sulemania brukar jag skriva för att det är enkelt. Och existerar som stavning. Suleymania finns. Sulemaniya också. Kurderna säger helst Slémani - kurdist uttal. Det finns varianter med h här och var. Det beror förstås på förvirringen med att använda latinska bokstäver, när man tidigare använt arabiska, och att det är arabiskt influerat uttal ibland, ibland inte.
Nu är vi här på ett hotell i staden. Tre timmars körning från Erbil/Hewler (eller Arbil, Irbil…). Jag, Ola, Asos och en kille som jobbar på ungdomsministeriet körde iväg med en av ministeriets jeepar på sena eftermiddagen. Det hann bli mörkt på vägen hit. Vi kom iväg senare än planerat. Men, nu ska ni får höra - jag har kört bil i Kurdistan!! Fyrhjulsdriven, förstås, med automatlåda. Som att köra i Småland, ungefär. Samma halvtaskiga vägar här och var. Mer här och var här än där…
Här och var är det också vägspärrar, små posteringar med peshmergas - kurdiska soldater. När man kommer med en bil som har en registreringsskylt som visar att man kommer från regeringen/ett ministerium - då viftar dom bara förbi efter att ha hälsat. Andra får stanna och får bilarna genomsökta. Jag körde genom en sådan postering och mina manliga passagerare förlorade säkert all sin manliga värdighet i soldaternas ögon. Låta sig bli skjutsade av en kvinna! Det är lite ovanligt. Men man ser absolut kvinnor som kör bil.
Asos bor ikväll hos sin mamma och pappa här i Sulemania. Jag och Ola på hotell. TV:n visar en portugisisk kanal! Det känns helt absurt. Det också. Våra barn som har sina kusiner Raoul och André i Portugal och jag som är helt såld på fado - jag lyssnade just på Christina Branco!! Hon är en av Portugals absolut största fado-stjärnor. Världen är konstig på många sätt.
Fortfarande ingen riktig känsla av att vara i Kurdistan. Vi har åkt jeep eller taxi mellan hotellet och ministeriet. Har inte haft tid att titta på staden mer än genom bilfönstret. Så ser man bensinförsäljarna som står med stora dunkar längs gatan. Svarta börsen-bensin i den kanske oljerikaste delen av världen… Och de otroligt flotta villorna som byggs eller är byggda i området där ungdomsministeriet ligger. Ministrar får tomter där som tack/muta av sin egen regering och bygger vräkiga hus. Just ungdomsministeriets byggnad ägs av en minister (minns inte vilken-ska kolla). Han har fått tomten gratis, byggt ett hus och hyr ut - till ett annat ministerium, alltså till regeringen!
Nu måste jag och Ola planera vår presentation av kursen i Halabja imorgon!
Bra, fast inte så bra idag. Har lyckats kopiera alla dialoger på engelska (vissa med översättning till kurdiska) som jag ska använda på kursen. Det var superbra!
Mindre bra är huvudvärken som tilltar och jag undrar vad som är på G… Kanske bara matbrist… Klockan är över tre här (över ett i Sverige) och vi ska snart äta.
Det är lite absurt allting. Vi sitter här på ministeriet och har trådlöst internet, tillgång till allt… Hotellet vi bott på är lyxigt. Detta finns det pengar till, men inte till bra lärarlöner eller utbildning för alla. Man ser på lyxhusen som byggs överallt att oljepengarna strömmar in i några fickor i alla fall.
På väg till ministeriet idag blev vi stoppade av militär som körde fram och prejade taxin vi satt i. Ola hade tagit bilder på parlamentet, visade det sig. Vi visste inte ens att det var parlementet… Snygga muralmålningar bara, trodde vi… Ola ringde upp Asos som översatte vad polisen, som också kom dit, sa. Han skulle radera alla bilder. Så stod han där utanför bilen och försökte radera. Försökte, på riktigt. Men det funkade inte. “Sorry, it’s my daughters camera… I don’t know how to… ” En av poliserna verkade förstå lite engelska och började skratta åt Ola. Hans raderingsförsök tog så lång tid att de till slut vinkade iväg oss med lite suckar. Kameror är farligare än kalashnikovs..
Annars verkar mobiltelefonen ersatt kalashnikovs som de manliga beslutsfattarnas penisförlängare… Om någon får ett mobilsamtal plockar de upp den även om man sitter och pratar med personen. Ingen ursäkt, det är bara självklart att mobilen kallar.
Nu ska vi ha möte med Asos innan vi åker till Sulamania. Tre timmar dit. Sulemania iväll, Halabja imorgon.
Börjar bli van vid lyxrutinerna, startade morgonen med ett hett!! bad, det verkar som att det kalla vattnet tar slut före det heta. Kan det vara sant att böneutropet kommer vid femtiden på morgonen? I morse vaknade jag varjefall av minaretens morgonhälsning klockan tre svensk tid. Jag ska försöka återbeskriva den häftiga tunnellösningen till Sverige från den interna burken bakom ungdomsministeriets brandvägg.
ssh -l ola ”serverisverige.se” -R8022:127.0.0.1:22
ssh -l säger att ola vill logga in på ”serverisverige.se” och -R8022:127.0.0.1:22 menar antagligen att tunneln går genom brandväggarna först genom port 80 och sen port 22 och tillbaks till localhost genom port 22 på den lokala brandväggen. Kanske snurrar jag till det (rätta mig gärna!). När den krypterade tunneln är etablerad kan den användas i båda riktningarna, alltså till burken med ett internt ip-nummer. För säkerhets skull bifogar jag några referenser 
Ett gäng kvinnor från den muslimska kvinnokonferensen sneglar ogillande, möjligen har jag snott det bord som dom trodde att dom hade reserverat. Snipp snupp nu kom Katarina.
——————————————————————————————————————-
SSH, akronym av Secure Shell, är ett protokoll och ett datorprogram för att ansluta sig säkert mot andra datorer över Internet. Systemet använder sig av RSA för att kryptera uppgifter som trafik, användarnamn och lösenord. Det finns tillgängligt i två versioner, SSH-1 och SSH-2. SSH är en ersättare till Telnet men med skillnaden att all trafik mellan datorerna krypteras. SSH består av en serverdel, som vanligtvis lyssnar på port 22, och en klientdel. Programvaran hos klienten används för att ansluta sig till servern.
Vidare kan man med hjälp av SSH sätta upp en tunnel, mellan två datorer. SSH på den ena datorn lyssnar då på en eller flera portar. All trafik på dessa portar kommer att krypteras, skickas i tunneln till den andra datorn, dekrypteras och skickas vidare. På detta sätt kan program som ej har inbyggd kryptering använda en ssh-tunnel och på så sätt få en krypterad förbindelse.
(Wikipedia)
————————————————————————————————————
-l login_name
Specifies the user to log in as on the remote machine. This also
may be specified on a per-host basis in the configuration file.
-R port:host:hostport
Specifies that the given port on the remote (server) host is to
be forwarded to the given host and port on the local side. This
works by allocating a socket to listen to port on the remote
side, and whenever a connection is made to this port, the connec-
tion is forwarded over the secure channel, and a connection is
made to host port hostport from the local machine. Port forward-
ings can also be specified in the configuration file. Privileged
ports can be forwarded only when logging in as root on the remote
machine. IPv6 addresses can be specified with an alternative
syntax: port/host/hostport.
(man ssh)
—————————————————————————————————————–
Ola har satt upp en LAMP-server på ungdomsministeriets fräscha Dubai-datorer. Sen har han och datateknikern där, Farah, skapat en krypterad tur och retur-tunnel från den lokala SSH-servern till servern i Norrtälje. Där kunde Marcus Rejås, den tekniska supporten i Sverige, sitta och öppna och stänga CD-facket i datorn i Kurdistan!!! Från Norrtälje alltså! Jamen. det är lite häftigt. Ola är nöjd med utvecklingen, kan man säga… Det är mycket som ska stämma när vi kommer på plats i Halabja, så det här är ett stort steg.
Imorgon ska Katarina äntligen få kopiera upp de färgade papper på två kilo som hon släpade med i packningen… som hade fyra kilos övervikt.
Vi har träffat Tara, en i Kurdistan väldigt populär sångerska som utbildat sig på Musikhögskolan i Stockholm, Hon kom också på vårt flyg och bor på samma hotell.
Powered by WordPress