dagbok från Halabja

miss katalina, Sardar, Kak Ola och Adl

Vi måste säga några ord om Adl och kollegor som Sardar… Adl som med benhård envishet skulle lära Katarina kurdiska. Alltså, ibland har vi undrat hur pass välbevakade vi har varit på ungdomscentret med en glad polis som ropar “Helooo!!!” så fort vi kliver genom dörren eller kommer nerför trappen på morgnarna, eller när vi lyssnat till tunga polissnarkningar på natten… Och när vi på Olas dator visat bilder vi tagit under dagen, har Adl förtjust ropat “Miss Katalina!” så fort jag kommit i bild. Men, när vi varit några minuter sena en kväll efter middag hos någon, har farbror poliserna blivit stränga och när jag gått upp på natten ibland har jag sett ficklampssken från takterassen. Polisens.

Adl ska ringa och kolla läget när vi kommer till Stockholm. Jag undrar vad vi ska prata om efter “Helloooo”…. Och när jag rabblat de ord jag kan på kurdiska…. Men vi har förstått varann otroligt väl utan gemensamt språk. Vi har skrattat och skojat som bara den. Adl i våra hjärtan!

skylten utanför gravplatsen

Vi har inte frågat så mycket om gasbombningarna av Halabja, ändå får vi fler och fler pusselbitar. Vi besöker gravplatsen. Under dom här stenarna ligger det inga mäniskor, dom ligger i olika massgravar, där ligger ett par hundra säger H och pekar ut en jättegrav av betong….

Massgav

När vi åker på en väg norr om staden berättar S att “det var här som dom flesta dog, dom försökte fly den här vägen och där uppe från bergen sköt dom gasbomber” Dom flesta Kakaiterna flydde en annan väg mot sin sprängda by lite med söderut och klarade sig förhållandevis bra.

På TV visas bilder från en gatuteater i Sulemaneya, skådespelarna försöker illustrera hur folk dör i plågor av olika kemiska stridsmedel. Vi sitter i ett rum med folk som var med och som har förlorat släktingar och vänner…
-Det där är helt fel säger S “det var alltid minst 40 lik på varje flak…
R som var 5 år minns hur sparvarna ramlade ner från träden och att han bara fick äta apelsin i två veckor och att pappa blev blind…..

Vår vistelse i Kurdistan, denna gång, närmar sig sitt slut. Vi är i Hewler och tillbringar vår sista kväll här på en hotellrestaurang där vi kan “blogga loss”. Längtar efter mina pojkar… Imorgon kväll går flyget hem.

Vi är nog ganska omtumlade både Ola och jag. Vi har varit här fem veckor. Kursen hann bli vardag för oss, men vi kom aldrig i närheten av något vardagsliv i Kurdistan. Vi blev fortfarande bjudna hit och dit på middag och vi började undra hur länge man kan leva sådär - bli bjudna och slippa ta ansvar för något själva. Visst, vi har gjort det också och vi har genomfört en bra kurs, men vi har varit lite “bebisar” i Kurdistan. Skjutsade hit, bjudna dit, vakter och peshmergas som håller koll (ibland utan att vi vet om det), uppvaktade här, intervjuade där… Det är ett tufft bebisliv, men idag i Hewler, när Ola faktiskt visade vägen för taxichauffören från Ankawa där vi övernattar, till ungdomsministeriet, där vi hade möte med Taha Barwary (ministern), så undrade vi om vi faktiskt inte hade blivit nyckelbarn i alla fall…

Sista kvällen i Halabja var vi bjudna på middag hos Awat som håller i lite kurser på ungdomscentret. Han är en frånskild småbarnspappa med en dotter på bara fyra månader. Barnet, i detta fall dottern Ana, hamnar hos pappan om föräldrarna skiljs. Eftersom han jobbar är det farmor som tar hand om barnet och Awat bor åter hos sin mamma med den lilla flickan. Jag frågade om hans förra fru och var hon finns. Han berättade att hon bor hos sina föräldrar. Det är svårt att tänka sig in i hur det skulle vara att inte få vara med sin lilla dotter…

Awat upplevde gasattacken på Halabja som sjuåring. Hela familjen tog skydd i källaren, under det rum där vi satt och blev bjudna på “kobeh” och annat fantastiskt gott av Awats mamma. Fortfarande finns i rummet där vi satt och i husets fasad, sprickor efter de intensiva bombningarna den dagen då Halabja gasbombades.  Eefter lång tid i källaren klarade Awats pappa inte av att se alla liken på gatan utanför, utan gick ut för att hjälpa till att bära alla döda människor till moskén. Det blev hans egen död, eftersom han andades in den dödliga gasen utanför den skyddande källaren. Awat, hans syskon och mamman flydde till Iran och återvände efter en tid. Awats nu gamla mamma vårdar en liten vacker trädgård bredvid huset och det är svårt att förstå hur hon hinner med den, det lilla barnbarnet och alla hushållsgöromål - med ett sagolikt humör och med ett varmt välkomnande till oss främlingar i hennes hus.
Det är så mycket att skriva om. Varje dag händer så mycket som jag tänker att jag inte får glömma att berätta. Som sista dagen med alla våra fina elever då vi var på picnic i Ahmad Awa. Sarko som sjöng så vackert på Hawrami - en dialekt som talas i Hawramanbergen och som alla andra kurder inte förstår något av. Det är till och med så att grammatiken är annorlunda mot sorani och kurmandji - de två stora dialekterna - och man har maskulinum och femininum i hawrami, vilket inte finns i de andra kurdiska dialekterna. Det är hur som helst förunderligt att se hur olika människor träder fram i olika sammanhang, precis samma erfarenhet som på Skeppsholmens folkhögskola. Ger man sig ut med Lova, vår båt på Skeppis, så är det plötsligt andra som tar initiativ och för händelserna framåt än när man är i klassrummet. På picnic i Ahmad Awa blev det dans och sång med hjälp av nya förmågor och några flitiga, flinka händer såg till att vi fick mat. (Inte bara kvinnor.) På vägen tillbaka i bussen mot Halabja var jag ett tag lite orolig för att bussen skulle hålla för allt dansande och sjungande. Alla var så “dansnödiga” att vi var tvugna att stanna på vägen och hoppa ut och dansa lite allihop - mitt bland koskit och lera i vägkanten.

Vad mera? Jo, det är mer stadsjeepar i Sulemania än förra gången jag var här - hösten 2005. Tusan vet vad de ska med dessa bensinslukande monster till när de får stå dagar i bensinkö… Jag har sett dem i dessa köer. Hur som helst - bilparken är modernare och det har gått fort. Inte speciellt många stadsjeepar i Halabja dock… Själva kastas vi mellan Halabjalivet - leriga upp till knäna efter promenad i staden, stopp i toaletten, fotogenångor tills man storknar under kalla kvällar (typ alla), och elavbrott. Och storstadslivet - Internet som nu i hotellrestaurangen, annan mat än “gosht”(nyss åt vi kokosmjölkkryddad kycklinggryta - det får man inte i Halabja), fint sällskap, trottoarer… och elavbrott.

Jag har kommit fram till att det finns två saker som drabbar alla människor lika demokratiskt - döden och elavbrott.

Barasa och bröd

24/3: Utvärderingsdag med alla deltagarna. Igår fick vi hjälp att översätta en del frågor och så har vi gjort några värderingsövningar. Det har gått bättre, så långt, än vad vi förväntade oss. Det här med att ha tydligt översatta instruktioner känns viktigare och viktigare. På engelsklektionerna är det bara bra att vi bara har engelskan som gemensamt språk, men när man ska utvärdera eller ställa riktade frågor är det viktigt att man inte missar någon nyans. Och alla försöker så gott de bara kan att förstå och översätter åt varandra. Bara det är viktigt och nu har det blivit flera etablerade grupper, med bra gruppkänsla och sammanhållning. Så pass bra att en av grupperna absolut ville åka i samma buss, bara de, till vår avslutande pic-nic imorgon.

Igår gjorde vi en fantastisk ytflykt till Hawramanbergen. Först åkte vi till Peymans och kakaiternas by Hawar. Den ligger så vackert i en dalgång med en brusande bäck genom byn. Hela släkten var där och bjöd på grillat kött och hawramanbröd. Vi klättrade upp i en av ravinerna tillsammans med några av ungdomarna och Salah och Naser. Naser har bott sju år i Australien och sex år på Nya Zeeland. Han är en distingerad äldre herre som är doktor i fysik och nu är här i sex månader för att arbeta på universitetet i Sulemania. Naser är ingen lättviktare… Han är ganska kraftig, men klättrade förvånansvärt lätt upp i klippskrevor och på bergsknallar. Svettig och flåsande berättade han ändå glatt om speciella platser där han lekte som pojke, om de hemliga duschställena där det rena bergsvattnet strömmar ner i små vattenfall. Först på kvällen, när vi åt middag tillsammans med Naser och andra, förstod vi att vi hade fått följa med honom på en utflykt som han upplevde för första gången sedan 1978… För oss var allt så vackert. För honom var det med sorg han såg Hawar som var en levande by då 1978. Få kan längre leva av de inkomster som de förr så blomstrande byarna gav av valnötsodlingar, granatäpplen, mandel, honung… Nu är de semesterbyar och utflyktsmål på helgerna för de familjer och klaner som förr levde där. Och det är paradisiska platser… Men 1978 kom Saddams trupper och samlade alla Hawars invånare på en höjd, samma höjd där vi parkerade bilen när vi kom. De sprängde varenda hus i byn medan folk fick se på. Några flydde landet, andra bestämde sig på plats för att bli peshmergas…

Två hawramän

Hatet är så starkt. Det är svårt att förstå. Men en av männen vi mötte i Hawar hade fått se sin bror dö som peshmerga i kurdernas krig mot Saddam. Eftersom han dödades av en arab, har brodern döpt sin lille son till Sharon, för Sharon i Israel har dödat många araber… Släkten tyckte inte det var det lämpligaste namnet, men man kan inte säga något till en far som bestämt sig för ett namn till sin son, sa de…

Vi åkte vidare till Hoshmands födelseby - Sargat. Ännu närmre Iranska gränsen. I denna by och andra byar i Hawramanbergen, härskade för bara några år sedan fundamentalistiska islamska grupper som Ansar Al Islam. De “bombades bort” av amerikaner i samarbete med PUK 2003 och spillrorna av dem sägs ha flytt till Iran och Baghdad. Men igår slog Ansar Al Islam till mot en gränspostering in på kurdiskt område och tre personer, varav två polismän, skadades. Detta var i staden Penciwen, mycket nära gränsen till Iran.

Ned från ravinen

I Sargat blev vi bjudna på hawramanbröd, do, hemkärnat smör (underbart…) och fantastiskt god yoghurt av Hoshmands mamma. Vi gick en promenad upp längs bäcken som rinner genom denna by. Längs bäcken växte anemoner i vitt, lila, rött… Ett paradis till, men nyss så sargat av Saddam, av islamister… På vägen till Sargat körde vi förbi det hus som Mulla Krekar, ledaren av Ansar Al Islam, bodde i (nu i ruiner) och vi såg den begravningsplats de hade för stupade medlemmar i rörelsen. Ansar Al Islam tvingade byarna att förse dem med proviant och styrde sin rörelse med grymt våld. Mulla Krekar bor numera i Norge - som en fri man…

Vi mötte på andra sätt konflikten mellan olika grupper. Kakaiterna ville absolut veta vilken by som var vackrast. Visst var det väl deras, kakaiternas, by Hawar? Och inte Hoshmands muslimska by Sargat? Under kvällen fick vi flera påstötningar eftersom vi vägrade svara entydigt och vi fick veta att Sargat var ju inte så populärt eftersom islamisterna härjat där… Fan, att det ska vara så svårt.

22/3: Strandsatta i Chaqlawa… Vi skulle fått en bil härifrån till Sulemania och Halabja klockan 13, från hotellet, men klockan hann bli fyra innan en chaufför dök upp, efter en del ringande från oss. Beställd från ministeriet. Och när väl denne man dök upp, så var en chaufför till på väg från Hewler för att hämta oss… Tjugo samtal, hundra språkförbistringar och emellanåt en hysteriskt fnissande Katarina senare ,väntar vi nu på att chauffören från Hewler, Khales, ska dyka upp. Khales har vi åkt med så många gånger förut och vi litar på honom (dessutom har han säkerhetsbälten bak…) så vi är glada att vi slapp ta chaufför nr. 1. Men gud vilken röra! Vi satt i foajen på hotellet när snurren startade. Chaufför 1 kom fram och sa att han skulle köra oss till Sulemania, trodde vi oss förstå, men man sätter sig inte i en bil med någon man inte känner. Och innan vi förstod vem han var hann Khales ringa och säga att han var på väg. Folk bytte telefoner hej vilt med varandra, pratade kurdiska, engelska och svenska… Vi sitter nu i hotellrestaurangen och tar ett glas vin respektive öl och lugnar nerverna…

Khales och Siranj

Vi träffade tre svenskar här på restaurangen vid lunch idag. Det kom in tre svenska byggjobbare, som tagna från vilken byggbod i Stockholm som helst. ”Lapinkulta” på t-shirten. De bygger upp semesterbyn här som ägs av Taha Barwarys bror som också bott i Sverige. Det är också en semesterby, som i Rawandous, med svenska stugor. Byggarbetarna är här två månader i taget. Just nu bara de tre vi träffade, men de har varit fler. Vi pratade om att det var så ovanligt att se stugorna i Rawandous, utan hängande elkablar överallt, och utan kontakter där man inte vet om strömmen går in eller ut… Byggarbetarna sa att de hade installerat jordfelsbrytare där de jobbade, men att de inte visste hur det skulle funka eftersom hela landet är ett enda stort jordfel…

Här på hotellet är det också väldigt många gästarbetare från Etiopien. Där finns tydligen en speciell arbetsförmedling som förmedlar arbeten i Kurdistan. Det känns ungefär som i Sverige. Barnflickor från Estland och Lettland som jobbar för mindre betalt och anses duktigare än den ”inhemska” varianten… Och här verkar alla tycka att arrangemanget är bra, för i Etiopien får de ju så väldigt lite betalt. De svenska byggjobbarna däremot arbetar nog inte för en spottstyver. Vi kom inte in på summor när vi pratade med dem och de sa att allt är lite på lösa boliner, men efter två månaders arbete får de en hemresa betald och kan komma tillbaka efter en tid om de vill. Men de är vita, svenska män. Med häftpistol och Mora-kniv i verktygshölstret…

Sheik Ali kommer till Halabja idag, tror man. Därför stannar vi i Sulemania ikväll och åker till Halabja först imorgon. Och då ska vi göra en utflykt till Hawramanbergen. Hoshmand vill visa sin by i bergen för oss. Vi har fyra dagar ledigt på raken nu och det känns välbehövligt. Tiden för reflektion har varit nästan obefintlig. Vi har jobbat fem dagar i veckan från 8-18 och när vi har haft våra två lediga dagar har det varit utflykter hit och dit. Bilfärder i timmar…

Innan vi lämnade Halabja berättade en av deltagarna för Ola att den här kursen vi håller i är den första dit människor från både PUK och KDP kommer. Tidigare har det alltid varit så att om PUK (eller någon som man anser hör ihop med PUK) anordnat en kurs, så kommer bara PUK-anhängare och tvärtom. Samtidigt berättar våra kakai-vänner att det finns 300 kakai-familjer i Halabja och de bor alla i samma område och har en mycket stark sammanhållning. Muslimer är inte välkomna till deras hem, berättar de. Vi vill bygga broar mellan svenska och kurdiska ungdomar, men vilka broar skulle man mest behöva bygga i det här området, kan man undra? Inget utesluter det andra, men om det behövs typ ett par svenskar för att det ska bli möjligt för KDP:are och PUK:are att gå på samma kurs, så föreslår jag en svensk invasion av Kurdistan…

Vi blir filmade här och där, intervjuade… Det är svårt att veta vilka sammanhang man figurerar i. Plötsligt skulle man kunna hamna i ett ”fel” sammanhang och förlora allt förtroendekapital man byggt upp med t.ex. människor i Halabja. Jag tror inte vår medverkan i ungdomsministeriets gala häromkvällen var ett fel sammanhang, men vad vet vi? Zagros tv direktsände och de är ”liberala” men KDP-vänliga. Och vi är ”duktiga” reklampelare i våra kurdiska kläder och allt. Jag är osäker på om största anledningen till att vi skulle komma till Hewler över Newros var Sheik Alis eventuella begravning, eller vårt reklamvärde.

Det känns lite som vi missat det där ”äkta” kurdiska Newros med eldar och dans hela kvällen… Det som vi tänkte oss skulle bli i Halabja, men som delvis blev inställt pga allt detta med Sheik Ali. Men vi har haft väldigt trevligt och lyssnade igår bl.a. på jätteduktiga kurdiska sångerskor i Shaklawa. Och så fick jag upp och sjunga igen. Man får riva av en svensk folklåt vid de mest skilda tillfällen…

Nu sitter vi i Khales bil på väg till Sulemania. Vi får se om vi lyckas få tag i ok hotellrum, eftersom det är Newroshelg.

Ghambar

Nu har vi sagt adjö till Ghambar, han lämnar Iraq. Synd, sådana killar behövs här. Vi skulle inte ha klarat oss utan honom när vi drog igång kursen. han har alltid varit lugn och glad trots sitt namn som betyder ledsen. När vi bara lyckats förklara vad vi har för problem, så har han fixat det. bye bye Ghambar och lycka till med livet!

Chai hos Peymans onkel

Vi känner oss betydligt mer välkomna och trygga nu när vi har fått vänner bland Kakaiterna som bekänner sig till en urgammal kurdisk/persisk religion. det bor över tre hundra familjer i halabja trots motsättningar med muslimerna sedan gammalt. Mannen och kvinnan på bilden som bjöd oss på middag med hamam-bad och tvättstug har båda tillbringat en stor del av sina liv i bergen som pesh mergas dels för mam Jala och dels som oberoende frihetskrigare. Häromdan var vi på bröllop…
Katarina fick vara med tjejerna och dansa, sjunga,sminka sig och måla händerna med henna. jag fick sitta med gubbarna och dricka wiskey……

När det kom en såpa på TV som handlade om livet som pesh merga på 70-talet satt sig alla gubbarna Ca en meter från TV:n och drömde sig bort. Alla här har tillbringat sin ungdom i bergen!

Från Hewler2

15 mars: Dagen innan minnesdagen av gasbombningen av Halabja. De flesta vi har pratat med i Halabja kommer inte att delta i någon officiell minnestillställning. Att minnesmonumentet över de dödade brändes ner på minnesdagen förra året visar tydligt att folk i Halabja inte vill utnyttjas i politiskt syfte. Det blev en dramatisk händelse förra året. Demonstrationer och oroligheter och en 14-årig pojke sköts till döds av säkerhetspolisen. Vi har frågat vad han gjorde, men alla säger att han inte gjorde sig skyldig till något. Han var en av många som demonstrerade.

I folkmun har minnesmonumentet kallats för “Tiggarsäcken”- det har använts som ett sätt att håva in pengar från utlandet och från rika människor med dåligt samvete, men människorna i Halabja har inte fått se mycket av dessa pengar. Vi kommer inte att vara i Halabja förrän på eftermiddagen imorgon. Vi kom idag till Hewler och väntar här på ungdomsministeriet på att åka vidare mot Ravandous.

Jag vill återvända till lektionen igår då en ung kvinna blev så förtvivlad och grät. Och då vi hade ett så bra samtal sedan. Det var en grupp med bara unga kvinnor - runt 17, 18 år - och spontant satte de sig närmare och närmare mig och varandra på golvet, allteftersom samtalet berörde mer och mer. För ett par dagar sedan fick vi ett besök av en äldre man som bott många år i Sverige, men som nu bor i sin hemstad Halabja igen sedan 1996. Han frågade oss om vi inte hade upptäckt att unga kvinnor med slöja var precis likadana och gjorde samma saker som kvinnor utan slöja, kvinnor i Sverige osv. Han ville få bekräftat, tror jag, att det bara var fördomar mot islam att de var förtryckta. Jag svarade att jag nog inte hade haft några fördomar om att de skulle vara annorlunda. De studsar runt i datasalen som vilka tonåringar som helst - “Mr. Ola, Mr. Ola! Show me! Mr. Ola, please, help me with this!” Ögonen lyser, de är fulla av energi, några älskar fotboll, andra poesi och på engelsklektionerna händer det att de får fnissanfall så de nästan trillar av stolarna. Det är underbart! Men när flickan gråter så förtvivlat så vet jag ju att hon inte har en hundradel av de möjligheter som står till buds för unga svenska tjejer. Utan slöja. Jag förstår att om hon inte kan få en utbildning, så är hennes enda möjlighet till en framtid att gifta sig. Utsikten att bli kvar som ungmö i hemmet resten av livet och det totala misslyckande det innebär, gör en del unga kvinnor så förtvivlade att de tar sina liv. En del av dem bränner sig själva till döds.

Det finns flera kvinnor på vår kurs som inte bär slöja. Några av dem tillhör kakai - en variant av den gamla zoroastriska religionen som finns i det här området - men några är också muslimer. Kanske beror det i sin tur på att de flesta av våra deltagare tillhör medelklassen i Halabja. Inom dessa familjer finns förmodligen en större frihet och möjlighet att välja till en viss gräns.

Halabja är historiskt sett en ganska blomstrande stad för en välmående medelklass. Innan bombningarna 1996 bodde det 200 000 personer i Halabja har jag fått veta. Nu är det alltså ca 70 000 invånare.

Jag har fått veta i samtal med olika deltagare på skolan att kvinnlig omskärelse inte är lika vanligt i Halabja som i området Garmian och området runt Rania. Det hävdar de i alla fall. Men de uppskattar att kanske 2 av 100 i Halabja-området omskärs. Vad de bygger sin uppskattning på vet jag inte, men de underströk att det inte har med islam att göra, utan med gamla traditioner i olika områden.

Igår kväll åkte vi från Halabja till Sulemania. Peyman, Ghambar, Ola och jag tog en taxi dit. Efter middag på en fiskrestaurang, åkte vi till ett hotell nära centrum och möttes av ett Sulemania i party-yra. “Mam Jalal” hade kommit tillbaka till stan. Jalal Talabani, numera Iraks president och 1979, när Ola träffade honom i Qandil, en av Mellanösterns mest eftersökta män. Strax efter att Ola och jag anlände till Kurdistan, fick Talabani en hjärtinfarkt vid ett besök i Jordanien. Han har vårdats på sjukhus där sedan dess, men kom nu “hem” till Sulemania. (Han är dock född i Koja mellan Sulemania och Hewler.) Det var som VM-fest i Stockholm, fast upphöjt till 10. Folk hängde ut ur bilarna, dans på gatan, ett evigt tutande, kurdiska flaggor överallt… Gatorna i Sulemania som vid tidigare besök varit ganska öde efter mörkrets inbrott, var nu fulla av liv.

Vi ska om några minuter åka mot Sulemania för att imorgon åka vidare mot Hewler och sedan Ravandous. Det blir två dagar med, förhoppningsvis, lite vila i detta natursköna område.

Idag på en förmiddagslektion pratade vi om den otroliga anspänning det innebär för ungdomar här att ha de årliga nationella proven.  En gång om året har man nationella prov i de olika ämnena under 10 dagar. Ett ämne per dag och jättestora test förstås. För oss har det inneburit att antalet deltagare gått lite upp och ner för ibland måste de som går i gymnasiet gå på sina examinationer. För eleverna här innebär det en väldigt stark press och klarar man inte proven kommer det ingen ny chans förrän nästa år, i bästa fall.  För många innebär det dock att man sumpat möjligheten till vidare utbildning. En av de unga kvinnorna i klassen bröt ihop och grät. Hon var säker på att hon inte hade klarat proven och hennes möjligheter blir så begränsade då. Vi pratade resten av lektionen om utbildning och framtid och det är förunderligt hur mycket man kan förstå av varandra när man gärna vill.

Nu har Kak Ola fått sin kurdiska dräkt och går runt med den och stoltserar, till stor förtjusning bland eftermiddagens deltagare. Det blev fotograferingar i parti och minut, förstås. Sen har han lyckats fånga upp en fras som betyder “Två koppar te till det här bordet” och som låter som “duscha benen” när man hör det (Du chai bene!). Gissa dagens skämt…