“Tiggarsäcken”
15 mars: Dagen innan minnesdagen av gasbombningen av Halabja. De flesta vi har pratat med i Halabja kommer inte att delta i någon officiell minnestillställning. Att minnesmonumentet över de dödade brändes ner på minnesdagen förra året visar tydligt att folk i Halabja inte vill utnyttjas i politiskt syfte. Det blev en dramatisk händelse förra året. Demonstrationer och oroligheter och en 14-årig pojke sköts till döds av säkerhetspolisen. Vi har frågat vad han gjorde, men alla säger att han inte gjorde sig skyldig till något. Han var en av många som demonstrerade.
I folkmun har minnesmonumentet kallats för “Tiggarsäcken”- det har använts som ett sätt att håva in pengar från utlandet och från rika människor med dåligt samvete, men människorna i Halabja har inte fått se mycket av dessa pengar. Vi kommer inte att vara i Halabja förrän på eftermiddagen imorgon. Vi kom idag till Hewler och väntar här på ungdomsministeriet på att åka vidare mot Ravandous.
Jag vill återvända till lektionen igår då en ung kvinna blev så förtvivlad och grät. Och då vi hade ett så bra samtal sedan. Det var en grupp med bara unga kvinnor - runt 17, 18 år - och spontant satte de sig närmare och närmare mig och varandra på golvet, allteftersom samtalet berörde mer och mer. För ett par dagar sedan fick vi ett besök av en äldre man som bott många år i Sverige, men som nu bor i sin hemstad Halabja igen sedan 1996. Han frågade oss om vi inte hade upptäckt att unga kvinnor med slöja var precis likadana och gjorde samma saker som kvinnor utan slöja, kvinnor i Sverige osv. Han ville få bekräftat, tror jag, att det bara var fördomar mot islam att de var förtryckta. Jag svarade att jag nog inte hade haft några fördomar om att de skulle vara annorlunda. De studsar runt i datasalen som vilka tonåringar som helst - “Mr. Ola, Mr. Ola! Show me! Mr. Ola, please, help me with this!” Ögonen lyser, de är fulla av energi, några älskar fotboll, andra poesi och på engelsklektionerna händer det att de får fnissanfall så de nästan trillar av stolarna. Det är underbart! Men när flickan gråter så förtvivlat så vet jag ju att hon inte har en hundradel av de möjligheter som står till buds för unga svenska tjejer. Utan slöja. Jag förstår att om hon inte kan få en utbildning, så är hennes enda möjlighet till en framtid att gifta sig. Utsikten att bli kvar som ungmö i hemmet resten av livet och det totala misslyckande det innebär, gör en del unga kvinnor så förtvivlade att de tar sina liv. En del av dem bränner sig själva till döds.
Det finns flera kvinnor på vår kurs som inte bär slöja. Några av dem tillhör kakai - en variant av den gamla zoroastriska religionen som finns i det här området - men några är också muslimer. Kanske beror det i sin tur på att de flesta av våra deltagare tillhör medelklassen i Halabja. Inom dessa familjer finns förmodligen en större frihet och möjlighet att välja till en viss gräns.
Halabja är historiskt sett en ganska blomstrande stad för en välmående medelklass. Innan bombningarna 1996 bodde det 200 000 personer i Halabja har jag fått veta. Nu är det alltså ca 70 000 invånare.
Jag har fått veta i samtal med olika deltagare på skolan att kvinnlig omskärelse inte är lika vanligt i Halabja som i området Garmian och området runt Rania. Det hävdar de i alla fall. Men de uppskattar att kanske 2 av 100 i Halabja-området omskärs. Vad de bygger sin uppskattning på vet jag inte, men de underströk att det inte har med islam att göra, utan med gamla traditioner i olika områden.
Igår kväll åkte vi från Halabja till Sulemania. Peyman, Ghambar, Ola och jag tog en taxi dit. Efter middag på en fiskrestaurang, åkte vi till ett hotell nära centrum och möttes av ett Sulemania i party-yra. “Mam Jalal” hade kommit tillbaka till stan. Jalal Talabani, numera Iraks president och 1979, när Ola träffade honom i Qandil, en av Mellanösterns mest eftersökta män. Strax efter att Ola och jag anlände till Kurdistan, fick Talabani en hjärtinfarkt vid ett besök i Jordanien. Han har vårdats på sjukhus där sedan dess, men kom nu “hem” till Sulemania. (Han är dock född i Koja mellan Sulemania och Hewler.) Det var som VM-fest i Stockholm, fast upphöjt till 10. Folk hängde ut ur bilarna, dans på gatan, ett evigt tutande, kurdiska flaggor överallt… Gatorna i Sulemania som vid tidigare besök varit ganska öde efter mörkrets inbrott, var nu fulla av liv.
