dagbok från Halabja

22/3: Strandsatta i Chaqlawa… Vi skulle fått en bil härifrån till Sulemania och Halabja klockan 13, från hotellet, men klockan hann bli fyra innan en chaufför dök upp, efter en del ringande från oss. Beställd från ministeriet. Och när väl denne man dök upp, så var en chaufför till på väg från Hewler för att hämta oss… Tjugo samtal, hundra språkförbistringar och emellanåt en hysteriskt fnissande Katarina senare ,väntar vi nu på att chauffören från Hewler, Khales, ska dyka upp. Khales har vi åkt med så många gånger förut och vi litar på honom (dessutom har han säkerhetsbälten bak…) så vi är glada att vi slapp ta chaufför nr. 1. Men gud vilken röra! Vi satt i foajen på hotellet när snurren startade. Chaufför 1 kom fram och sa att han skulle köra oss till Sulemania, trodde vi oss förstå, men man sätter sig inte i en bil med någon man inte känner. Och innan vi förstod vem han var hann Khales ringa och säga att han var på väg. Folk bytte telefoner hej vilt med varandra, pratade kurdiska, engelska och svenska… Vi sitter nu i hotellrestaurangen och tar ett glas vin respektive öl och lugnar nerverna…

Khales och Siranj

Vi träffade tre svenskar här på restaurangen vid lunch idag. Det kom in tre svenska byggjobbare, som tagna från vilken byggbod i Stockholm som helst. ”Lapinkulta” på t-shirten. De bygger upp semesterbyn här som ägs av Taha Barwarys bror som också bott i Sverige. Det är också en semesterby, som i Rawandous, med svenska stugor. Byggarbetarna är här två månader i taget. Just nu bara de tre vi träffade, men de har varit fler. Vi pratade om att det var så ovanligt att se stugorna i Rawandous, utan hängande elkablar överallt, och utan kontakter där man inte vet om strömmen går in eller ut… Byggarbetarna sa att de hade installerat jordfelsbrytare där de jobbade, men att de inte visste hur det skulle funka eftersom hela landet är ett enda stort jordfel…

Här på hotellet är det också väldigt många gästarbetare från Etiopien. Där finns tydligen en speciell arbetsförmedling som förmedlar arbeten i Kurdistan. Det känns ungefär som i Sverige. Barnflickor från Estland och Lettland som jobbar för mindre betalt och anses duktigare än den ”inhemska” varianten… Och här verkar alla tycka att arrangemanget är bra, för i Etiopien får de ju så väldigt lite betalt. De svenska byggjobbarna däremot arbetar nog inte för en spottstyver. Vi kom inte in på summor när vi pratade med dem och de sa att allt är lite på lösa boliner, men efter två månaders arbete får de en hemresa betald och kan komma tillbaka efter en tid om de vill. Men de är vita, svenska män. Med häftpistol och Mora-kniv i verktygshölstret…

Sheik Ali kommer till Halabja idag, tror man. Därför stannar vi i Sulemania ikväll och åker till Halabja först imorgon. Och då ska vi göra en utflykt till Hawramanbergen. Hoshmand vill visa sin by i bergen för oss. Vi har fyra dagar ledigt på raken nu och det känns välbehövligt. Tiden för reflektion har varit nästan obefintlig. Vi har jobbat fem dagar i veckan från 8-18 och när vi har haft våra två lediga dagar har det varit utflykter hit och dit. Bilfärder i timmar…

Innan vi lämnade Halabja berättade en av deltagarna för Ola att den här kursen vi håller i är den första dit människor från både PUK och KDP kommer. Tidigare har det alltid varit så att om PUK (eller någon som man anser hör ihop med PUK) anordnat en kurs, så kommer bara PUK-anhängare och tvärtom. Samtidigt berättar våra kakai-vänner att det finns 300 kakai-familjer i Halabja och de bor alla i samma område och har en mycket stark sammanhållning. Muslimer är inte välkomna till deras hem, berättar de. Vi vill bygga broar mellan svenska och kurdiska ungdomar, men vilka broar skulle man mest behöva bygga i det här området, kan man undra? Inget utesluter det andra, men om det behövs typ ett par svenskar för att det ska bli möjligt för KDP:are och PUK:are att gå på samma kurs, så föreslår jag en svensk invasion av Kurdistan…

Vi blir filmade här och där, intervjuade… Det är svårt att veta vilka sammanhang man figurerar i. Plötsligt skulle man kunna hamna i ett ”fel” sammanhang och förlora allt förtroendekapital man byggt upp med t.ex. människor i Halabja. Jag tror inte vår medverkan i ungdomsministeriets gala häromkvällen var ett fel sammanhang, men vad vet vi? Zagros tv direktsände och de är ”liberala” men KDP-vänliga. Och vi är ”duktiga” reklampelare i våra kurdiska kläder och allt. Jag är osäker på om största anledningen till att vi skulle komma till Hewler över Newros var Sheik Alis eventuella begravning, eller vårt reklamvärde.

Det känns lite som vi missat det där ”äkta” kurdiska Newros med eldar och dans hela kvällen… Det som vi tänkte oss skulle bli i Halabja, men som delvis blev inställt pga allt detta med Sheik Ali. Men vi har haft väldigt trevligt och lyssnade igår bl.a. på jätteduktiga kurdiska sångerskor i Shaklawa. Och så fick jag upp och sjunga igen. Man får riva av en svensk folklåt vid de mest skilda tillfällen…

Nu sitter vi i Khales bil på väg till Sulemania. Vi får se om vi lyckas få tag i ok hotellrum, eftersom det är Newroshelg.

19/3: Det är tur att jag och Ola kan “freaka loss” lite tillsammans. Annars hade jag nog känt mig mer stressad. Men med stora portioner barnslighet och flams botar man det mesta. Ola har med sig säkert ett hundratal Seinfeld-avsnitt och i förrgår kväll blev det äntligen lite tid för bio. Ola hade tagit upp en projektor på sitt rum/lärarrummet och eftersom alla väggarna är fulla med hans post-it lappar och scheman och allt vad det är, så fick vi projicera bilden i taket. Sen låg vi i varsitt soffhörn och fnissade åt Seinfeld och avsnittet med soppnazisten…

Vi övar kurdisk dans inför Newroz. Jag älskar att dansa. Hoshmand visar och skrattar åt oss. Tio minuter om dagen. Minst. Spontandans på lärarrummet när vi har kurdisk musik på. Axlarna ur led… Ola börjar nog få in rätta gunget, tror jag.

Kak Ola freakar loss

20/3: Den där verkligheten som kan göra en orolig och stressad tränger sig på. Sheik Ali har dött. En högt uppsatt mulla med stor makt och som kommer från Halabja. Han dog i England och hans kropp kommer att föras till Halabja endera dagen. När den gör det kommer det många muslimer, av alla de slag, till Halabja för begravningen. Av säkerhetsskäl är det inte en jättebra idé att vi är där då. I alla fall inte att vi är synliga, tror jag. Därför, bl.a., firar vi inte Newros i Halabja, vilket var vår önskan. Vi är nu istället i Hewler och deltog igår kväll i en gala som ungdomsministeriet arrangerade för första gången och där man delade ut olika pris till ungdomar. För insatser inom vetenskap, journalistik, kultur… osv. Ett väldigt bra initiativ av ministeriet och det ska permanentas och bli en årligen återkommande gala med priser från sponsorer till ungdomarna.

Katarina fixar till sig inför galan

Jag fick äran att dela ut ett pris och Ola och jag blev uppmärksammade i våra kurdiska kläder. Men bara lite “freak-show”… Det var förstås också för att det var “bra” att vi var med på galan som vi kom till Hewler…

15 mars: Dagen innan minnesdagen av gasbombningen av Halabja. De flesta vi har pratat med i Halabja kommer inte att delta i någon officiell minnestillställning. Att minnesmonumentet över de dödade brändes ner på minnesdagen förra året visar tydligt att folk i Halabja inte vill utnyttjas i politiskt syfte. Det blev en dramatisk händelse förra året. Demonstrationer och oroligheter och en 14-årig pojke sköts till döds av säkerhetspolisen. Vi har frågat vad han gjorde, men alla säger att han inte gjorde sig skyldig till något. Han var en av många som demonstrerade.

I folkmun har minnesmonumentet kallats för “Tiggarsäcken”- det har använts som ett sätt att håva in pengar från utlandet och från rika människor med dåligt samvete, men människorna i Halabja har inte fått se mycket av dessa pengar. Vi kommer inte att vara i Halabja förrän på eftermiddagen imorgon. Vi kom idag till Hewler och väntar här på ungdomsministeriet på att åka vidare mot Ravandous.

Jag vill återvända till lektionen igår då en ung kvinna blev så förtvivlad och grät. Och då vi hade ett så bra samtal sedan. Det var en grupp med bara unga kvinnor - runt 17, 18 år - och spontant satte de sig närmare och närmare mig och varandra på golvet, allteftersom samtalet berörde mer och mer. För ett par dagar sedan fick vi ett besök av en äldre man som bott många år i Sverige, men som nu bor i sin hemstad Halabja igen sedan 1996. Han frågade oss om vi inte hade upptäckt att unga kvinnor med slöja var precis likadana och gjorde samma saker som kvinnor utan slöja, kvinnor i Sverige osv. Han ville få bekräftat, tror jag, att det bara var fördomar mot islam att de var förtryckta. Jag svarade att jag nog inte hade haft några fördomar om att de skulle vara annorlunda. De studsar runt i datasalen som vilka tonåringar som helst - “Mr. Ola, Mr. Ola! Show me! Mr. Ola, please, help me with this!” Ögonen lyser, de är fulla av energi, några älskar fotboll, andra poesi och på engelsklektionerna händer det att de får fnissanfall så de nästan trillar av stolarna. Det är underbart! Men när flickan gråter så förtvivlat så vet jag ju att hon inte har en hundradel av de möjligheter som står till buds för unga svenska tjejer. Utan slöja. Jag förstår att om hon inte kan få en utbildning, så är hennes enda möjlighet till en framtid att gifta sig. Utsikten att bli kvar som ungmö i hemmet resten av livet och det totala misslyckande det innebär, gör en del unga kvinnor så förtvivlade att de tar sina liv. En del av dem bränner sig själva till döds.

Det finns flera kvinnor på vår kurs som inte bär slöja. Några av dem tillhör kakai - en variant av den gamla zoroastriska religionen som finns i det här området - men några är också muslimer. Kanske beror det i sin tur på att de flesta av våra deltagare tillhör medelklassen i Halabja. Inom dessa familjer finns förmodligen en större frihet och möjlighet att välja till en viss gräns.

Halabja är historiskt sett en ganska blomstrande stad för en välmående medelklass. Innan bombningarna 1996 bodde det 200 000 personer i Halabja har jag fått veta. Nu är det alltså ca 70 000 invånare.

Jag har fått veta i samtal med olika deltagare på skolan att kvinnlig omskärelse inte är lika vanligt i Halabja som i området Garmian och området runt Rania. Det hävdar de i alla fall. Men de uppskattar att kanske 2 av 100 i Halabja-området omskärs. Vad de bygger sin uppskattning på vet jag inte, men de underströk att det inte har med islam att göra, utan med gamla traditioner i olika områden.

Igår kväll åkte vi från Halabja till Sulemania. Peyman, Ghambar, Ola och jag tog en taxi dit. Efter middag på en fiskrestaurang, åkte vi till ett hotell nära centrum och möttes av ett Sulemania i party-yra. “Mam Jalal” hade kommit tillbaka till stan. Jalal Talabani, numera Iraks president och 1979, när Ola träffade honom i Qandil, en av Mellanösterns mest eftersökta män. Strax efter att Ola och jag anlände till Kurdistan, fick Talabani en hjärtinfarkt vid ett besök i Jordanien. Han har vårdats på sjukhus där sedan dess, men kom nu “hem” till Sulemania. (Han är dock född i Koja mellan Sulemania och Hewler.) Det var som VM-fest i Stockholm, fast upphöjt till 10. Folk hängde ut ur bilarna, dans på gatan, ett evigt tutande, kurdiska flaggor överallt… Gatorna i Sulemania som vid tidigare besök varit ganska öde efter mörkrets inbrott, var nu fulla av liv.

Karta över vår del av Kurdistan

Vi rör oss mellan Hewler, Sulymaneya, Halabja, Ranya och till helgen som kommer (Torsdag och Fredag) ska vi på utflykt till Rawandus och Choman. kirkuk vägrar vi att åka till även om det säkert är mäktigt med flammande oljekällor (läs kak radios blog sä förstår ni varför)

Hinner skriva lite mer innan bilen mot Halabja åker. Antagligen blir vi försenade - igen -och då blir det nog övernattning i Sulemania, sen mot Halabja tidigt imorgon bitti. Den första kursen börjar åtta och det är nästan två timmar mellan Sulemania och Halabja. Förseningen beror på att all teknisk utrustning vi behöver ha med oss inte är inköpt, men det håller på att ordnas nu.

Vi blir skjutsade dit av Ghambar - det betyder ledsen. Den unge man som varit med oss på flera av våra resor de senaste dagarna heter Shaad - det betyder glad… Jag döpte om alla häromkvällen. Glader, Butter, Ola blev Toker och Asos Kloker. Själv blev jag Snövit förstås. Men igår kväll när jag och Ola satt och pratade med Asos på kvällen, lite lediga en stund och faktiskt med en skvätt whisky allihop, så kom vi fram till att det nog fick bli Toker 1,2 och 3 för oss. Vilka andra ger sig in i så här tokiga projekt? Sen är det dessutom så att Shaad/gald är den som ser lite ledsen ut och Ghambar/ledsen alltid är glad.

Ghambar är den som ska köra oss till Sulemania ikväll och sedan till Halabja och han ska bo med oss på ungdomscentret. Han har utbildning som säkerhetsvakt och är Kurdisk mästare i Taekwondo. Känns ju betryggande. I Halabja har vi sedan en lokal vaktstyrka utanför ungdomscentret både dag och natt. Det finns möjlighet att laga mat där, men tvätta kläder vet vi inte ännu hur vi gör…

Vi hade en liten “rapportering” för Taha (ungdomsministern) idag och berättade om intryck och hur det går. Ola lobbade också för “One laptop per child” - ett projekt som FN driver. Skulle vara högintressant för Kurdistan! Ola kommer på nya idéer hela tiden, skriver listor på vad vi behöver, Asos suckar när listan blir längre och längre, men vi skojar om det. Vårt nya inside-skämt är “Och så behöver vi en…” Inte undra på att han som ska köpa in allt har blivit försenad… Det är mycket skratt hela tiden. Vi har jäkligt roligt, faktiskt.

Vi hörs när internet kommer till Halabja!

Igår hann jag inte skriva något, vilket var frustrerande. Skrivandet blir ett sätt att tänka.

Vi (Ola, Asos, Shaad och jag) åkte tidigt på morgonen från hotellet i Sulemania till Rania som är en liten stad norr om Sulemania och Erbil. Det ligger oerhört vackert nära höga bergskedjor och vi insåg att det var här i närheten som Ola och Tomas och deras två andra resekompisar måste ha träfat Jalal Talabani 1979. I bergskedjan Qandil som man ser från Rania och där Talabani och PUK hade sitt läger då, nära Iranska gränsen.

Det var ett fascinerande besök i Rania. Vi besökte först en närradiostation som kunnat öppna med hjälp av ungdomsministeriet. Jag fick spela in en hälsning till Rania och slog till och sjöng “Blågeta” också. Sen åkte vi och besökte en KOMAK-skola. (KOMAK är en organisation som arbetar för barns rättigheter i Kurdistan och driver några skolor efter svensk/norsk modell och läroplan.)

Barnen sjöng för oss och var väldigt nyfikna på mig och Ola, förstås. Vi besökte klass 1-6. KOMAK har klass 1-3 i sin regi, men utökar hela tiden. Vi tittade därefter på bygget av en ny skola bara 100 meter bort - en skola som KOMAK vill ta hand om för sitt projekt. Den är större och får fler utrymmen för andra aktiviteter också.

Därefter åkte vi till den utbildningsansvarige i Rania. Väntrum utanför. Vi klev in och man blir alltid bjuden på dricka i såna här sammanhang. Om inte te, så alltid vatten i flaska och läsk. KOMAK-representanterna från Rania var med och de ville be herr Utbildningsansvarig om att få flytta in io skolbyggnaden när den är klar.Ola och jag blev presenterade och herr Utbildningsansvarig undrade varför vi inte kommer till Rania med projektet, eftersom de är både snyggare och bättre i Rania! Stort skratt från församlingen. Ola och jag lite senare, efter översättning… Vi svarade att Sverige i alla fall har sänt de snyggaste lärarna…

Bra, fast inte så bra idag. Har lyckats kopiera alla dialoger på engelska (vissa med översättning till kurdiska) som jag ska använda på kursen. Det var superbra!

Mindre bra är huvudvärken som tilltar och jag undrar vad som är på G… Kanske bara matbrist… Klockan är över tre här (över ett i Sverige) och vi ska snart äta.

Det är lite absurt allting. Vi sitter här på ministeriet och har trådlöst internet, tillgång till allt… Hotellet vi bott på är lyxigt. Detta finns det pengar till, men inte till bra lärarlöner eller utbildning för alla. Man ser på lyxhusen som byggs överallt att oljepengarna strömmar in i några fickor i alla fall.

På väg till ministeriet idag blev vi stoppade av militär som körde fram och prejade taxin vi satt i. Ola hade tagit bilder på parlamentet, visade det sig. Vi visste inte ens att det var parlementet… Snygga muralmålningar bara, trodde vi… Ola ringde upp Asos som översatte vad polisen, som också kom dit, sa. Han skulle radera alla bilder. Så stod han där utanför bilen och försökte radera. Försökte, på riktigt. Men det funkade inte. “Sorry, it’s my daughters camera… I don’t know how to… ” En av poliserna verkade förstå lite engelska och började skratta åt Ola. Hans raderingsförsök tog så lång tid att de till slut vinkade iväg oss med lite suckar. Kameror är farligare än kalashnikovs..

Annars verkar mobiltelefonen ersatt kalashnikovs som de manliga beslutsfattarnas penisförlängare… Om någon får ett mobilsamtal plockar de upp den även om man sitter och pratar med personen. Ingen ursäkt, det är bara självklart att mobilen kallar.

Nu ska vi ha möte med Asos innan vi åker till Sulamania. Tre timmar dit. Sulemania iväll, Halabja imorgon.

Börjar bli van vid lyxrutinerna, startade morgonen med ett hett!! bad, det verkar som att det kalla vattnet tar slut före det heta. Kan det vara sant att böneutropet kommer vid femtiden på morgonen? I morse vaknade jag varjefall av minaretens morgonhälsning klockan tre svensk tid. Jag ska försöka återbeskriva den häftiga tunnellösningen till Sverige från den interna burken bakom ungdomsministeriets brandvägg.
ssh -l ola ”serverisverige.se” -R8022:127.0.0.1:22
ssh -l säger att ola vill logga in på ”serverisverige.se” och -R8022:127.0.0.1:22 menar antagligen att tunneln går genom brandväggarna först genom port 80 och sen port 22 och tillbaks till localhost genom port 22 på den lokala brandväggen. Kanske snurrar jag till det (rätta mig gärna!). När den krypterade tunneln är etablerad kan den användas i båda riktningarna, alltså till burken med ett internt ip-nummer. För säkerhets skull bifogar jag några referenser Ett gäng kvinnor från den muslimska kvinnokonferensen sneglar ogillande, möjligen har jag snott det bord som dom trodde att dom hade reserverat. Snipp snupp nu kom Katarina.

——————————————————————————————————————-
SSH, akronym av Secure Shell, är ett protokoll och ett datorprogram för att ansluta sig säkert mot andra datorer över Internet. Systemet använder sig av RSA för att kryptera uppgifter som trafik, användarnamn och lösenord. Det finns tillgängligt i två versioner, SSH-1 och SSH-2. SSH är en ersättare till Telnet men med skillnaden att all trafik mellan datorerna krypteras. SSH består av en serverdel, som vanligtvis lyssnar på port 22, och en klientdel. Programvaran hos klienten används för att ansluta sig till servern.

Vidare kan man med hjälp av SSH sätta upp en tunnel, mellan två datorer. SSH på den ena datorn lyssnar då på en eller flera portar. All trafik på dessa portar kommer att krypteras, skickas i tunneln till den andra datorn, dekrypteras och skickas vidare. På detta sätt kan program som ej har inbyggd kryptering använda en ssh-tunnel och på så sätt få en krypterad förbindelse.
(Wikipedia)
————————————————————————————————————
-l login_name
Specifies the user to log in as on the remote machine. This also
may be specified on a per-host basis in the configuration file.

-R port:host:hostport
Specifies that the given port on the remote (server) host is to
be forwarded to the given host and port on the local side. This
works by allocating a socket to listen to port on the remote
side, and whenever a connection is made to this port, the connec-
tion is forwarded over the secure channel, and a connection is
made to host port hostport from the local machine. Port forward-
ings can also be specified in the configuration file. Privileged
ports can be forwarded only when logging in as root on the remote
machine. IPv6 addresses can be specified with an alternative
syntax: port/host/hostport.
(man ssh)
—————————————————————————————————————–

Ola har satt upp en LAMP-server på ungdomsministeriets fräscha Dubai-datorer. Sen har han och datateknikern där, Farah, skapat en krypterad tur och retur-tunnel från den lokala SSH-servern till servern i Norrtälje. Där kunde Marcus Rejås, den tekniska supporten i Sverige, sitta och öppna och stänga CD-facket i datorn i Kurdistan!!! Från Norrtälje alltså! Jamen. det är lite häftigt. Ola är nöjd med utvecklingen, kan man säga… Det är mycket som ska stämma när vi kommer på plats i Halabja, så det här är ett stort steg.
Imorgon ska Katarina äntligen få kopiera upp de färgade papper på två kilo som hon släpade med i packningen… som hade fyra kilos övervikt.

Vi har träffat Tara, en i Kurdistan väldigt populär sångerska som utbildat sig på Musikhögskolan i Stockholm, Hon kom också på vårt flyg och bor på samma hotell.

Viking airlines(!) landade i Erbil igår vid ca 18 lokal tid. Hewler heter staden på kurdiska men Saddam Hussein döpte om den till Erbil.

Grekisk personal på flyget, svensk-kurder på flyget och så Ola och Katarina. Vi kände oss lite som “felen” i finn fem fel.
Hade försökt nå Asos innan vi åkte från Sverige - Asos som arbetar på ungdomsministeriet och som är vår kontakt. Visste inte vem som skulle ta emot, för vi hade inte lyckats nå varann. Men där stod Asos när vi kom fram och utanför en silverfärgad jeep som tog oss ca 50 meter längre bort till flygplatschefens kontor. Han hade bott i Karlskoga… pratade svenska med värmländsk brytning… Av de sex personer som tog emot oss där, talade fyra svenska.

Jag kom på att jag kände igen en av personerna, Imam Sediq. Vi hade setts på det förfärliga flyget från Erbil till Stockholm i november 2005 - då slutade luftkonditioneringen på planet att fungera, bara 10-12 grader i planet, och vid mellanlandningen i Köpenhamn gjorde polisen razzia. Jag hade kvar hans visitkort. Nu arbetar han på Taha Barwarys, ungdomsministerns, kontor.

Taha var också där hos flygplatschefen som bjöd på middagen. Taha var med på samma flyg fast vi såg inte varann. Representanter från KRG- Kurdish Regional Government - prenumererar på flygplansstolar på dessa plan Erbil - Stockholm - Erbil, tror jag. Han höll på och läste Anders Carlgrens (Fryshuset) bok och talade varmt för den.

Så tog Asos med oss till ungdomsministeriets kontor där vi tittade runt och pratade med lite folk - svenskar igen.

Till hotellet - mannen i receptionen talar svenska. Vi tar ett glas vin med Asos i hotellrestaurangen på kvällen och hotellägaren kommer och sätter sig. Han har bott i Älta… Jag lyckas spilla vin på honom… Så typiskt.
Det är rena svenskmaffian här och de skojar om det.

Hotellfrukost 21/2. Jag är lite mer vågad än Ola - tar yoghurt och oliver och ostar. Får se om magen protesterar. Egentligen väntar man bara på att den ska protestera förr eller senare. Ju förr desto bättre tänker jag, men man kanske inte härdar sig för det.

Planering på ministeriet på fm. Vi var med när Taha berättar om sin Sverigevistelse för hela personalen på ministeriet. Mycket om kurdgalan, fick vi veta. Nu har vi fått sim-kort som funkar och kan nå familjen och Asos och varandra! Toppen. Fick hjälp av hotellchefen att tolka sim-kortets instruktioner. Så ringde han min telefon för att kolla att det funkade. Jag la in honom i min adressbok för alla vill hjälpa till och lämnar sina nummer så vi kan nå dem om vi behöver hjälp med något - vad som helst. “Skriv Irfan, mitt namn”, sa han, “och lägg till vitt vin så vet du vem det är…”