dagbok från Halabja

skylten utanför gravplatsen

Vi har inte frågat så mycket om gasbombningarna av Halabja, ändå får vi fler och fler pusselbitar. Vi besöker gravplatsen. Under dom här stenarna ligger det inga mäniskor, dom ligger i olika massgravar, där ligger ett par hundra säger H och pekar ut en jättegrav av betong….

Massgav

När vi åker på en väg norr om staden berättar S att “det var här som dom flesta dog, dom försökte fly den här vägen och där uppe från bergen sköt dom gasbomber” Dom flesta Kakaiterna flydde en annan väg mot sin sprängda by lite med söderut och klarade sig förhållandevis bra.

På TV visas bilder från en gatuteater i Sulemaneya, skådespelarna försöker illustrera hur folk dör i plågor av olika kemiska stridsmedel. Vi sitter i ett rum med folk som var med och som har förlorat släktingar och vänner…
-Det där är helt fel säger S “det var alltid minst 40 lik på varje flak…
R som var 5 år minns hur sparvarna ramlade ner från träden och att han bara fick äta apelsin i två veckor och att pappa blev blind…..

“Nors” betyder”skål”

Vi är på utflykt i bergen i byn som Saddams milis sprängde på 70-talet och som Islamisterna terroriserade på 90-talet. Dom härskade här i bergen i åtta år tills dom gick för långt och attackerade både PUK och KDP med bomber här i Hewler. PUK återtog bergen med hjälp av över 100 Amerikanska Tomahawkrobotar som skickades från fartyg i Röda havet och alla terrorister som överlevde stack till Baghdad i stället. Byn har inte blivit återuppbyggd och nu när vi skulle hit på picnic så skickades sex beväpnade män upp och kollade läget i förväg. Trots att Kakaiterna säger sig ogilla muslimernas sätt att diskriminera sina kvinnor så sitter män och kvinnor på olika ställen. Jag skickar en pojke med en lapp till Katarina….

Budbäraren med lappen “Kom hit och ta en öl istället för att sitta där med tanterna!!!”

(Och Katarina kom och tog en öl…)