dagbok från Halabja

Vi flyttar bloggen till http://info.halabja.se

Det är vår i Stockholm. Det är vår i Halabja. Det regnade sista dagen vi var där. Vi kom tillbaka till ungdomscentret efter picknicken i Ahmad Awa och var lite blöta efter att ha stannat och dansat på vägen hem. Blöta både av svett och regnet som började ösa ner. Våra elever dröjde sig kvar medan jag med tungt hjärta, fast jag försökte att inte tänka på det, plockade ner de bilder och texter jag hade satt upp på väggarna i klassrummet. Jag vet inte om det var viktigt att plocka ner allt, men jag tror det… Kursen var slut. Sedan stod de där så många och väntade på att få säga sina bäst valda ord på engelska. Det var en fin stund och nu känns det som en väldigt svår stund, fast jag försökte att inte tänka på det heller,  just då… I den stunden vet man inte om man någonsin kommer att ses igen. Allting är verkligen ett enda stort inshallah…

Det känns så viktigt att det inte tar slut, men jag vet inte helt bestämt vad det är som inte får ta slut… Kanske är det den där känslan av vi vill varandra väl, vi vill bygga broar och vi har redan byggt fina förtroenden. Det ska inte ta slut. Och vi kan fortsätta på många sätt.

Det hann bli en liten spröd länk mellan Halabjaungdomarna och ungdomarna på folkhögskolorna i Stockholm. Några fick kontakt och jag bär med mig ett så fint minne av hur en av killarna på kursen bad mig om hjälp att tyda något på mejlen.  Jag sa “du har fått svar från personen du mejlade till i Stockholm”. Jag hjälpte till att läsa de små raderna  på engelska och hela killen lyste! Jag vill verkligen inte förmedla någon bild av Halabjaungdomar som sitter i grottor utan kontakt med omvärlden - det är verkligen inte det - men det handlar kanske om att bli sedd efter att ha blivit förbisedd av en hel värld. Om att få chansen att berätta för någon som kanske lyssnar. Sen handlar kanske mejlen om “I like to play basket-ball…” och så, och det är en början.

K och O poserar som Hasan Sirac, Katarinas favvo-kurdiska musiker. Han är kurdisk rock n´roll och äkta blues…

Katarina

Ola glad

Egentligen var vi inte så glada den där dagen då bilderna togs. Ghambar skulle lämna oss… Men det var en härlig stund tillsammans med honom och Khales och Khales son Siranj ute på en äng en bit från Halabja. Grönt frodigt gräs, blommor, sol och förväntan. Två dagar innan Newroz… Nytt år. Vår.

Nu lämnar vi snart Kurdistan.

Det sägs att kurder är så amerikanvänliga. Hösten 2005 hörde jag flera kurder säga att de hade amerikanarna att tacka för sin frihet, att de hade befriat Kurdistan. Den här gången har jag inte hört det alls. Istället hör jag kritiska röster. I Halabja. I Sulemania. När vi stannade för kisspaus och mat i Dukan häromdagen, på en av alla färder mellan Hewler och Halabja, såg jag amerikanska soldater för första gången. De bar inga skyddsvästar och hade  keps - inte hjälmar. Precis som förra gången. Men godisförsäljaren bredvid mig ser åt sidan när amerikanen går förbi. Med klart förakt. För inte så länge sedan blev en hel kurdisk familj ihjälskjuten av amerikanska soldater inte så långt ifrån den plats där vi står. I övriga delar av Irak vet alla att man inte får komma närmre en amerikansk kolonn än 100 meter, men här i Kurdistan har inte samma krigstillstånd rått. Den kurdiska familjen med en pappa, mamma och barn visste inte. Och amerikanarna varnade inte - de bara sköt. Familjen dog.  Flera pratar med avsky om amerikanernas övergrepp, även i andra delar av Irak. Visst, vi gillar inte araber, säger en del, men att våldta och mörda deras barn??? De är faktiskt människor, säger de.

Flera vi pratat med är stolta över att inte en enda amerikansk soldat har dödats här i Kurdistan. Amerikanska armén har inte liknande siffror att vara stolta över.

Vår vistelse i Kurdistan, denna gång, närmar sig sitt slut. Vi är i Hewler och tillbringar vår sista kväll här på en hotellrestaurang där vi kan “blogga loss”. Längtar efter mina pojkar… Imorgon kväll går flyget hem.

Vi är nog ganska omtumlade både Ola och jag. Vi har varit här fem veckor. Kursen hann bli vardag för oss, men vi kom aldrig i närheten av något vardagsliv i Kurdistan. Vi blev fortfarande bjudna hit och dit på middag och vi började undra hur länge man kan leva sådär - bli bjudna och slippa ta ansvar för något själva. Visst, vi har gjort det också och vi har genomfört en bra kurs, men vi har varit lite “bebisar” i Kurdistan. Skjutsade hit, bjudna dit, vakter och peshmergas som håller koll (ibland utan att vi vet om det), uppvaktade här, intervjuade där… Det är ett tufft bebisliv, men idag i Hewler, när Ola faktiskt visade vägen för taxichauffören från Ankawa där vi övernattar, till ungdomsministeriet, där vi hade möte med Taha Barwary (ministern), så undrade vi om vi faktiskt inte hade blivit nyckelbarn i alla fall…

Sista kvällen i Halabja var vi bjudna på middag hos Awat som håller i lite kurser på ungdomscentret. Han är en frånskild småbarnspappa med en dotter på bara fyra månader. Barnet, i detta fall dottern Ana, hamnar hos pappan om föräldrarna skiljs. Eftersom han jobbar är det farmor som tar hand om barnet och Awat bor åter hos sin mamma med den lilla flickan. Jag frågade om hans förra fru och var hon finns. Han berättade att hon bor hos sina föräldrar. Det är svårt att tänka sig in i hur det skulle vara att inte få vara med sin lilla dotter…

Awat upplevde gasattacken på Halabja som sjuåring. Hela familjen tog skydd i källaren, under det rum där vi satt och blev bjudna på “kobeh” och annat fantastiskt gott av Awats mamma. Fortfarande finns i rummet där vi satt och i husets fasad, sprickor efter de intensiva bombningarna den dagen då Halabja gasbombades.  Eefter lång tid i källaren klarade Awats pappa inte av att se alla liken på gatan utanför, utan gick ut för att hjälpa till att bära alla döda människor till moskén. Det blev hans egen död, eftersom han andades in den dödliga gasen utanför den skyddande källaren. Awat, hans syskon och mamman flydde till Iran och återvände efter en tid. Awats nu gamla mamma vårdar en liten vacker trädgård bredvid huset och det är svårt att förstå hur hon hinner med den, det lilla barnbarnet och alla hushållsgöromål - med ett sagolikt humör och med ett varmt välkomnande till oss främlingar i hennes hus.
Det är så mycket att skriva om. Varje dag händer så mycket som jag tänker att jag inte får glömma att berätta. Som sista dagen med alla våra fina elever då vi var på picnic i Ahmad Awa. Sarko som sjöng så vackert på Hawrami - en dialekt som talas i Hawramanbergen och som alla andra kurder inte förstår något av. Det är till och med så att grammatiken är annorlunda mot sorani och kurmandji - de två stora dialekterna - och man har maskulinum och femininum i hawrami, vilket inte finns i de andra kurdiska dialekterna. Det är hur som helst förunderligt att se hur olika människor träder fram i olika sammanhang, precis samma erfarenhet som på Skeppsholmens folkhögskola. Ger man sig ut med Lova, vår båt på Skeppis, så är det plötsligt andra som tar initiativ och för händelserna framåt än när man är i klassrummet. På picnic i Ahmad Awa blev det dans och sång med hjälp av nya förmågor och några flitiga, flinka händer såg till att vi fick mat. (Inte bara kvinnor.) På vägen tillbaka i bussen mot Halabja var jag ett tag lite orolig för att bussen skulle hålla för allt dansande och sjungande. Alla var så “dansnödiga” att vi var tvugna att stanna på vägen och hoppa ut och dansa lite allihop - mitt bland koskit och lera i vägkanten.

Vad mera? Jo, det är mer stadsjeepar i Sulemania än förra gången jag var här - hösten 2005. Tusan vet vad de ska med dessa bensinslukande monster till när de får stå dagar i bensinkö… Jag har sett dem i dessa köer. Hur som helst - bilparken är modernare och det har gått fort. Inte speciellt många stadsjeepar i Halabja dock… Själva kastas vi mellan Halabjalivet - leriga upp till knäna efter promenad i staden, stopp i toaletten, fotogenångor tills man storknar under kalla kvällar (typ alla), och elavbrott. Och storstadslivet - Internet som nu i hotellrestaurangen, annan mat än “gosht”(nyss åt vi kokosmjölkkryddad kycklinggryta - det får man inte i Halabja), fint sällskap, trottoarer… och elavbrott.

Jag har kommit fram till att det finns två saker som drabbar alla människor lika demokratiskt - döden och elavbrott.

Samtidigt som vi anländer till Ahmad awa (Ahamads vatten), ett helt suveränt häftigt ställe där en enorm källa springer upp ur berget och kastar sig ner genom ravinerna, så korsar en grupp Islamistiska terrorister den Iranska gränsen några mil därifrån. Utan att vi får veta situationen så bedömmer våra värdar att det tar minst fyra timmar att nå våran position till fots så vi kan lugnt fortsätta med vår picnic, bara vi sticker innan halv fem. Med den infrastruktur av mobilnät som existerar i Kurdistan nu, så vet hela landet att gruppen har korsat gränsen innom någon timme. Det visar sig senare på natten att det är just mobilnätet dom vill åt, dom försöker spränga en av Sana-tels mobilmaster vid Pencuinc några mil norrut. det blir eldstrid och två Pesh mergas och en civil såras. Troligen har också några av Islamisterna träffats då dom blivit tvungna att lämna en del av sin utrustning. Det känns tryggt att sitta här i Hewler och blogga nu, 25-30 mil från gränsen. Skolavslutningen blev lyckad ovetande som vi var, grillspett, dans och vacker natur. Och ej att förglömma minst ett par hundra fotograferingar….

Ett av alla gruppfoton

.

Barasa och bröd

24/3: Utvärderingsdag med alla deltagarna. Igår fick vi hjälp att översätta en del frågor och så har vi gjort några värderingsövningar. Det har gått bättre, så långt, än vad vi förväntade oss. Det här med att ha tydligt översatta instruktioner känns viktigare och viktigare. På engelsklektionerna är det bara bra att vi bara har engelskan som gemensamt språk, men när man ska utvärdera eller ställa riktade frågor är det viktigt att man inte missar någon nyans. Och alla försöker så gott de bara kan att förstå och översätter åt varandra. Bara det är viktigt och nu har det blivit flera etablerade grupper, med bra gruppkänsla och sammanhållning. Så pass bra att en av grupperna absolut ville åka i samma buss, bara de, till vår avslutande pic-nic imorgon.

Igår gjorde vi en fantastisk ytflykt till Hawramanbergen. Först åkte vi till Peymans och kakaiternas by Hawar. Den ligger så vackert i en dalgång med en brusande bäck genom byn. Hela släkten var där och bjöd på grillat kött och hawramanbröd. Vi klättrade upp i en av ravinerna tillsammans med några av ungdomarna och Salah och Naser. Naser har bott sju år i Australien och sex år på Nya Zeeland. Han är en distingerad äldre herre som är doktor i fysik och nu är här i sex månader för att arbeta på universitetet i Sulemania. Naser är ingen lättviktare… Han är ganska kraftig, men klättrade förvånansvärt lätt upp i klippskrevor och på bergsknallar. Svettig och flåsande berättade han ändå glatt om speciella platser där han lekte som pojke, om de hemliga duschställena där det rena bergsvattnet strömmar ner i små vattenfall. Först på kvällen, när vi åt middag tillsammans med Naser och andra, förstod vi att vi hade fått följa med honom på en utflykt som han upplevde för första gången sedan 1978… För oss var allt så vackert. För honom var det med sorg han såg Hawar som var en levande by då 1978. Få kan längre leva av de inkomster som de förr så blomstrande byarna gav av valnötsodlingar, granatäpplen, mandel, honung… Nu är de semesterbyar och utflyktsmål på helgerna för de familjer och klaner som förr levde där. Och det är paradisiska platser… Men 1978 kom Saddams trupper och samlade alla Hawars invånare på en höjd, samma höjd där vi parkerade bilen när vi kom. De sprängde varenda hus i byn medan folk fick se på. Några flydde landet, andra bestämde sig på plats för att bli peshmergas…

Två hawramän

Hatet är så starkt. Det är svårt att förstå. Men en av männen vi mötte i Hawar hade fått se sin bror dö som peshmerga i kurdernas krig mot Saddam. Eftersom han dödades av en arab, har brodern döpt sin lille son till Sharon, för Sharon i Israel har dödat många araber… Släkten tyckte inte det var det lämpligaste namnet, men man kan inte säga något till en far som bestämt sig för ett namn till sin son, sa de…

Vi åkte vidare till Hoshmands födelseby - Sargat. Ännu närmre Iranska gränsen. I denna by och andra byar i Hawramanbergen, härskade för bara några år sedan fundamentalistiska islamska grupper som Ansar Al Islam. De “bombades bort” av amerikaner i samarbete med PUK 2003 och spillrorna av dem sägs ha flytt till Iran och Baghdad. Men igår slog Ansar Al Islam till mot en gränspostering in på kurdiskt område och tre personer, varav två polismän, skadades. Detta var i staden Penciwen, mycket nära gränsen till Iran.

Ned från ravinen

I Sargat blev vi bjudna på hawramanbröd, do, hemkärnat smör (underbart…) och fantastiskt god yoghurt av Hoshmands mamma. Vi gick en promenad upp längs bäcken som rinner genom denna by. Längs bäcken växte anemoner i vitt, lila, rött… Ett paradis till, men nyss så sargat av Saddam, av islamister… På vägen till Sargat körde vi förbi det hus som Mulla Krekar, ledaren av Ansar Al Islam, bodde i (nu i ruiner) och vi såg den begravningsplats de hade för stupade medlemmar i rörelsen. Ansar Al Islam tvingade byarna att förse dem med proviant och styrde sin rörelse med grymt våld. Mulla Krekar bor numera i Norge - som en fri man…

Vi mötte på andra sätt konflikten mellan olika grupper. Kakaiterna ville absolut veta vilken by som var vackrast. Visst var det väl deras, kakaiternas, by Hawar? Och inte Hoshmands muslimska by Sargat? Under kvällen fick vi flera påstötningar eftersom vi vägrade svara entydigt och vi fick veta att Sargat var ju inte så populärt eftersom islamisterna härjat där… Fan, att det ska vara så svårt.

Ghambar

Nu har vi sagt adjö till Ghambar, han lämnar Iraq. Synd, sådana killar behövs här. Vi skulle inte ha klarat oss utan honom när vi drog igång kursen. han har alltid varit lugn och glad trots sitt namn som betyder ledsen. När vi bara lyckats förklara vad vi har för problem, så har han fixat det. bye bye Ghambar och lycka till med livet!

Katarina och jag är 100% överens om att det här sättet att tvätta bilen varken är bra för miljön eller bilen…..

men vem bryr sig om vad vi tycker?

Chai hos Peymans onkel

Vi känner oss betydligt mer välkomna och trygga nu när vi har fått vänner bland Kakaiterna som bekänner sig till en urgammal kurdisk/persisk religion. det bor över tre hundra familjer i halabja trots motsättningar med muslimerna sedan gammalt. Mannen och kvinnan på bilden som bjöd oss på middag med hamam-bad och tvättstug har båda tillbringat en stor del av sina liv i bergen som pesh mergas dels för mam Jala och dels som oberoende frihetskrigare. Häromdan var vi på bröllop…
Katarina fick vara med tjejerna och dansa, sjunga,sminka sig och måla händerna med henna. jag fick sitta med gubbarna och dricka wiskey……

När det kom en såpa på TV som handlade om livet som pesh merga på 70-talet satt sig alla gubbarna Ca en meter från TV:n och drömde sig bort. Alla här har tillbringat sin ungdom i bergen!

Från Hewler2