11 mars: Generatorn surrar för fullt utanför. Den låter ganska högt och det är irriterande och störande när man undervisar. Men man vänjer sig och numera händer det att jag inte hör den alls.
 |
| Bästa gatan i stan |
Nu är det vardag att vara här i Halabja och hur ser vår vardag ut? Jo, det är mycket intensiva dagar med undervisning. Sex grupper som får en timma engelska och en timma data var. Jag har tänkt att det är tur att jag sjunger och arbetar med min röst, annars skulle den inte hålla. Jag försöker minska mitt eget pratande, men det blir mycket förklaringar av ord och uttryck, instruktioner, läsning tillsammans osv. Och så sjunger vi något varje dag. My Bonnie är jättepopulär.
 |
| Vackra tyger….. |
Vi har varmvatten vid sällsynta tillfällen. Och vi har el ibland… Generatorn är ju bra, men den stängs oftast av på kvällen. Då finns det för det mesta stadsel några timmar, men det är väldigt opålitligt.
Toaletten är inte västerländsk och det betyder porslinspotta i golvet och en kran och kanna med vatten bredvid. Toalettpapper ska man inte använda, men jag fuskar och sätter väl snart stopp i hela Halabjas avloppssystem (som man undrar hur det ser ut egentligen…).
När det blir lunch- och middagsdags sticker Horshmand, som hjälper till här på ungdomscentret men inte är anställd, iväg till en restaurang och hämtar mat. Eller så var det i början. Då var det så fullt upp och vi visste inte riktigt om vi kunde gå iväg ”på stan” utan ”barnvakt”. Men nu har vi gått iväg ett par dagar på lunch och Horshmand, Ghambar och Peyman följer med. Peyman är den enda anställda här och hon är ännu så länge ny i rollen som föreståndare på ungdomscentret. Det är ett tufft jobb för henne att stå emot alla (män) som vill åt hennes position, men jag tror hon fixar det.
Idag fick vi sällskap på lunchen av Hawraman – en engelsklärare som fungerat som tolk åt oss ibland och varit till stor hjälp. Han skulle denna gång också hjälpa till att välja bra kvalitet till den kurdiska dräkt som Ola nu beställt och som sys upp till honom. Jag ska beställa en kurdisk festklänning också, men det är svårt att välja tyg. Allt glittrar som konfekt och de lite mer dämpade färger som jag fastnar för skakar alla på huvudet åt. ”That’s for old women”, säger de. ”But I’m an old woman!”, säger jag. Ola har skrattat gott åt den text som en elev skrev häromdagen – ”Mrs. Katarina is very old, but very, very beautiful.” Bara för att alla tror att Ola är mycket yngre än han är… Och när någon frågar är han så lurig så han svarar ”I was 20 years in 1979.”
 |
| Bästa stället i stan. |
Maten ja. Den är så underbart god. Man kan dock ändå tröttna på lamm, ris, vita bönor i sås, spenatsås och aprikossås eller kyckling (marishk), ris, vita bönor i sås, spenatsås och aprikossås, eller nötkött (gosht), ris, vita bönor i sås, spenatsås och aprikossås… Även om det alltid är väldigt gott. Enkelt men fantastiskt vällagat. Vid udda tillfällen, som ikväll, kan vi beställa fisk. Och på restaurang är det en massa goda smårätter som dukas fram – pickles, sallader, hommous, oliver, ostar…
Så blir det prat med vakterna här på ungdomscentret. De är två stycken hela tiden och Adl är roligast av dem alla. Han är fast besluten att lära mig kurdiska. Pekar på saker och så ska jag säga efter. Och varje dag han är här säger vi ”Hellooo” glatt till varandra en massa gånger och skrattar, för det är det enda han kan säga på engelska.
Alla är så omtänksamma. Vi längtade efter kaffe. Ghambar var i Kirkuk ett par dagar och kom tillbaka med arabiskt nescafé till oss. Nyss kom han in till oss, där vi satt och arbetade vid datorerna, med sin egentillagade linssoppa. Oj, vad god den var! Vilken kille!
Sovdags snart. Då har man på sin fotogenvärmare i rummet, men stänger av den till natten. Vissa nätter blir det lite kallt om näsan och när det var som kallast i början ångade det om andedräkten när jag steg upp. Men idag var det riktigt varmt ute och de tjocka stenväggarna här i huset värms nog snart upp så att de avger lite värme även på natten.
