dagbok från Halabja

Vi flyttar bloggen till http://info.halabja.se

Elavbrott skapar utrymme för många olika sorters samtal. I Halabja när strömmen går på kvällen och Ola och jag sitter och försöker arbeta, kan man bara prata istället eller välja att tyst stirra in i fotogenvärmarens glöd. Idag och imorgon är vi i Hewler/Erbil. Torsdag och fredag – våra lediga dagar. När strömmen gick på hotell Dim Dim där vi bor (ja, det heter faktiskt så…) satt vi i foajen och försökte mejla lite. Det var på eftermiddagen, så det blev inte kolsvart, men plötsligt hade jag och Ola två gäster vid vårt bord som nyfiket undrade vad vi gjorde i Hewler. De var båda affärsmän och jobbade med olika typer av infrastrukturlösningar. Den ena med IT, den andra med vatten, avlopp m.m. Vi hade ett givande samtal om Irak och Kurdistan. Jag berättade att jag tidigare på dagen hade träffat en kvinna som, med all rätt, beklagade sig över den långsamma förändringsprocessen i Kurdistan och att så lite hänt sedan 1991. Hon sa ”Under Saddam Husseins regim fanns det åtminstone el och vatten och annan service…Det var på ett sätt bättre då.” Jag trodde aldrig jag skulle få höra en kurd säga detta. Affärsmännen vid vårt bord förstod henne. Hon menade naturligtvis inte att hon vill se en diktatur som Saddam Husseins igen, men människor lider under den nuvarande regimen som tillåter korruption och kaos att styra alltför mycket. Hennes barn är rädda på kvällen när strömmen går och mörkret blir kompakt. Att människorna i södra Irak och Baghdad lever i ett helvete som är värre än någonsin, det får vi rapporter om varje dag. Men även här finns det människor som känner en sådan frustration över situationen i den här regionen, att Saddam Husseins diktatur kan framstå som något, mycket delvis – men ändå, bättre… Kan man uttrycka det som något annat än ett kapitalt misslyckande för den regim som lett det kurdiska självstyret de senaste 15 åren? Har regionen haft någon regim att tala om? Finns det någon chans för den nya regering som sitter sedan april 2006 att få något förtroende? Förtjänar de det? Hur många broar är brända mellan folket och politikerna? Om nästan alla broar är brända, vart leder det?

Till något helt annat (men som ändå är en konsekvens av ovanstående): Det här med mejlandet är ingen lätt sak. Det är väldigt dålig uppkoppling här på hotellet och på de flesta platser. Bäst hittills är ungdomsministeriet och foajen på Palace Hotel i Sulemania. När strömmen gick idag (vid ett tillfälle av flera) hade jag precis lyckats få iväg ett mejl och börjat på ett annat. Det försvann förstås. Och inget Internet i Halabja ännu. Det är intressant med tanke på att vår kurs bygger mycket på Internet och att etablera kontakt med folkhögskoledeltagare i Sverige… Men nu KAN det vara på G och har vi tur finns det på lördag när vår arbetsvecka startar. Que sera, sera… Inshallah allah…

På förmiddagen idag träffade jag utbildningsministern. Dilshad heter han. Efternamnet har jag inte just nu, men han tog älskvärt emot ”the Swedish delegation”. Den bestod av mig själv och Jabar som bott i Sverige och som jag träffade när jag var här 2005. Ola var inte med för han vilade upp sig efter flera dagars krasslighet.
Regeringen här har sagt ja till att öppna tre folkhögskolor – i Dohuk, Sulemania och Hewler – de tre distrikten i irakiska Kurdistan. Vi fick veta det bara ett par veckor innan Ola och jag åkte hit och det var ju otroligt glädjande besked. Föreningen Tornseglarna (ja, man kan förledas att tro att det är en ornitologisk förening… men tornseglaren häckar i Sverige och flyger på vintern till bla Kurdistan – här snackar vi gränsöverskridare…) arbetar för att sprida folkbildning och folkhögskolor i Mellanöstern, med start i Kurdistan. Eftersom vi initierat idén, ville vi i föreningen Tornseglarna veta att ministeriet verkligen visste vilket beslut de varit med och fattat… typ. Och jag representerade föreningen på mötet idag. Vi vill ha bollen nu och tillsammans med NGO:s här i Kurdistan utarbeta kursplaner m.m. Och jag uppfattade definitivt att vi fick bollen av Dilshad. Så nu kan man säga att Tornseglarna har häcken full, eller häckar för fullt…

Vår dag avslutades med att vi satt på Olas hotellrum tillsammans med Asos och Peyman (som arbetar på ungdomscentret i Halabja och hade följt med oss till Erbil) och översatte ett dokument som Ola och jag skrivit. Och det här är något helt otroligt häftigt!!! Ola har lobbat för One Laptop per Child för Kurdistan. Ett FN-projekt för utvecklingsländer som erbjuder laptops för $130/st. och som ska erbjudas till barn. Bara länder kan köpa dessa laptops och de måste köpa minst 100 000. Vi hade för drygt en vecka sedan ett samtal med Taha Barwary om detta och han var mycket positiv, men ett sådant beslut ligger inte på hans bord. Men nu har lobbandet fortsatt och ungdomsministeriet förbereder nu att lägga fram en rapport för statsministern som är den som kan fatta beslut. Det var denna rapport Ola och jag hade skrivit utdraget till och som Asos översatte till kurdiska. Tänk om detta blir verklighet…

Hej hopp

Vaccination direct var stängt när vi kom dit men Katarina ska kolla ett annat ställe på Sveavägen. Vi ska ta tre sprutor………..

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!